Diverdude

Solen gassade och vi njöt en stund i värmen innan vi började bära all utrustning till bryggkanten. Monterade ihop flaskan med västen och regulatorn och bytte sedan om. När Oscar fick på sig sitt paket trasslade sig slangarna bakom hans nacke och det hela satt obekvämt. Så jag bad honom sätta sig ner på trappan till bryggan så kunde jag rätta till det. Solen gjorde sig påmind när svetten började rinna, men snart skulle vi hoppa i vattnet.

Ja trodde vi för jag hade inte kommit långt med Oscars förstasteg (kopplingen mellan luftslangen och tuben) fören en öronbedövande smäll får oss båda att rycka till. När jag kopplat loss slangarna för att vrida på dem hade o-ringen, den lilla gummiring som håller tätt i gängorna, lossnat så när jag öppnade flaska pressades luften ut genom springan med 300 bars tryck. Snabbt vred jag av luften och koppla loss slangarna. O-ringen var mycket väl borta och jag titta snabbt runt västen och på trappan där Oscar satt. Luften som flöda ut kunde ha skickat iväg den långt ut i vattnet. Ingen idé att leta, svetten rann ner i ögonen och vi måste komma i vattnet snart om vi inte ska dö av värmeslag. Jag svor lite tyst för mig själv medan jag tog av mig min utrustning, öppnade torrdräckten för att fiska upp bilnycklarna och sprang sen upp till parkeringen. Reserv o-ringarna låg som tur var i ett ytterfack och var lätta att komma åt.

Ring Guinnis världsrekord, jag tror ingen fått på sig så mycket utrustning och hoppat så fort i mälaren som jag gjorde då. Hettan var näst intill olidlig och jag kunde känna vattnet nå kokpunkten när det plaskade upp i mitt ansikte. Oscar satt kvar på bryggan och kämpade med fenorna, spännena på fenorna han fick låna är av en lite äldre modell där man klickar fast spännet runt foten och sedan drar åt remmen. Till skillnad från min där remmen sitter fast på båda sidor med byglar. Så med Oscar kvar på kanten guppade jag i det svala vattnet och försökte febrilt att få ett av hans spännen att klicka.

Pang, sa det på nytt, inte lika högljud den här gången. Det var haken på ena sidan av hans spänne som behagat flyga iväg och lämna fenan obrukbar. Nu började jag bli lite irriterad men var snabbt ur vattnet igen. Den gassande solen var vänlig nog att fortsätta skina, det var så härligt, inte ett moln på himlen. Stackars Oscar satt kvar på bryggkanten och hade bara fått blöta ner benen, jag sa åt honom att ta av sig sina fenor och neopren skorna. Själv lät jag paketet ligga och flyta i vattnet medan jag åter sprang upp till bilen. Som tur var hade jag ett par helfots fenor, som jag använder till snorkling, som inte låg i ytterfacket utan längst ner.

Fenorna passade i alla fall utmärkt. En noggrann parkontroll för att försäkra oss om att inget skulle kunna skita sig när vi väl var nere i djupet. Så kunde vi äntligen sjunka och låta mälarens svalka sluta sig om oss. Stenarna vid bryggan var kantade av musslor och mänsklighetens intrång blev tydligare när vi först passera en cykel, sedan en hel inredning komplett med dammsugare och en betongcylinder. Sikten var usel, Oscar som är nybliven dykare och bara har ca tio dyk i sin logg blev mer och mer osäker. Att så mycket hade gått snett på ytan gjorde honom nervös och tillsammans med att man efter två meter knappt såg till slutet på ens egna arm började han andas häftigare. Cyklopen som man använder är gjorda av silicon och sitter tät men inte hårt. Luftbubblora som lämnade hans mun och ibland näsa när man blir stressad fick masken att sakta fyllas med vatten. Det lugnade honom inte.

Så vi bytte strategi, går vi ner längre kommer vi få bättre sikt, det som skymmer mest är alla partiklar och alger som flyter runt och det ligger i skikt. Men går vi djupare har vi också längre väg till ytan och bara det kan vara väldigt skrämmande i sig. I den här algeklädda dimman simmade vi då vidare och letade efter gömda skatter, ringar, sedlar eller annat häftigt som folk skulle kunna tänktas tappa. En gaffel var det mest skimrande vi stötte på och efter en kvarts simmande gick vi upp.

Helt slut i kropp och sinne såg jag inte fram emot bilresan hem, det var jag som körde. Flämtande satt vi på kanten, fortfarande varma efter att ha legat så nära ytan. Humor har vi i alla fall och jag började utvärdera dyket. I min mening kan ju nästa dyk han gör omöjligt bli sämre. Allt gick åt helvete, ingen sikt och inget guld. Medan Oscar skrattade åt mitt lättsamma humör började jag långsamt ta av mig min utrustning, igen, tills jag kom till mina handskar. I sinnesförvirringen glömde jag för en sekund att jag hade kvar dykdatorn runt handen, den hade lagt sig under torrdräcktsärmen så det ända jag kunde tänkte på var att handsken satt ovanligt hårt.

Ingen smäll den här gången, men ett plopp och ett plask. I det mörka vattnet fick jag se den sista glimten av fyra tusen, åtta hundra kronor dykdator som följt mig genom hela min karriär som proffesionell dykare. Så jag klädde på mig, igen.

Nämde jag att man inte såg nånting? Jo det gjorde men jag nämde inte att min klocka är svart. I ett cirkelmönster lämnade jag bryggan och var försiktig för att inte grummla upp botten eller kanske välta nånting över min lilla dator, stor som en armbandsklocka. Det var knappt att jag hörde mina egna andetag, under vattnet är det oftast harmoniskt tyst men klagoskriken från min plånbok blev mer och mer hjärtskärande, ju fler minuter som gick och ju djupare jag kom. Till slut bestämde jag mig för att jag måste ha missat den, det var knappt nån meter från bryggan den landa. Då jag för första gången på dagen kände att jag kunde ge utlopp för min irritation över Murphy, och hans fördömda lag om all jävlighet, slår jag huvudet i en stock som sticker ut från ett stenparti. Precis när jag tänkte tala om för nämda stock vad jag tyckte om dennes menlösa existens i världsaltet ser jag datorn ligga strax under, vilande på den enda stenen utan musslor.

Med klockan först, i en knuten hand bryter jag åter vattenytan och klär inte av mig fören jag har kommit till parkeringen.

Solen gassade när vi i bara överkroppar satt på bryggkanten och loggade dagens strapatser med varsin pizza slice hängandes mellan läpparna. Det var ju trotts allt inte ett moln på himlen.