En kort anekdot om tålamod
Solen gassade och även med AC i bilen var vi båda svettiga när vi klev ur. Jag och Oscar, en mycket god vän till mig, skulle spendera denna torsdag i mälarens svalkande vatten. Jag hade jobbat som divemaster under hela sommaren och fick i uppdrag att utforska en ny dyksite medan Oscar bara har första certet och hängde med för utmaningen.
Solen gassade och vi njöt en stund i värmen innan vi började bära all utrustning till bryggkanten. Monterade ihop flaskan med västen och regulatorn och bytte sedan om. När Oscar fick på sig sitt paket trasslade sig slangarna bakom hans nacke och det hela satt obekvämt. Så jag bad honom sätta sig ner på trappan till bryggan så kunde jag rätta till det. Solen gjorde sig påmind när svetten började rinna, men snart skulle vi hoppa i vattnet.
Ja trodde vi för jag hade inte kommit långt med Oscars förstasteg (kopplingen mellan luftslangen och tuben) fören en öronbedövande smäll får oss båda att rycka till. När jag kopplat loss slangarna för att vrida på dem hade o-ringen, den lilla gummiring som håller tätt i gängorna, lossnat så när jag öppnade flaska pressades luften ut genom springan med 300 bars tryck. Snabbt vred jag av luften och koppla loss slangarna. O-ringen var mycket väl borta och jag titta snabbt runt västen och på trappan där Oscar satt. Luften som flöda ut kunde ha skickat iväg den långt ut i vattnet. Ingen idé att leta, svetten rann ner i ögonen och vi måste komma i vattnet snart om vi inte ska dö av värmeslag. Jag svor lite tyst för mig själv medan jag tog av mig min utrustning, öppnade torrdräckten för att fiska upp bilnycklarna och sprang sen upp till parkeringen. Reserv o-ringarna låg som tur var i ett ytterfack och var lätta att komma åt.
Ring Guinnis världsrekord, jag tror ingen fått på sig så mycket utrustning och hoppat så fort i mälaren som jag gjorde då. Hettan var näst intill olidlig och jag kunde känna vattnet nå kokpunkten när det plaskade upp i mitt ansikte. Oscar satt kvar på bryggan och kämpade med fenorna, spännena på fenorna han fick låna är av en lite äldre modell där man klickar fast spännet runt foten och sedan drar åt remmen. Till skillnad från min där remmen sitter fast på båda sidor med byglar. Så med Oscar kvar på kanten guppade jag i det svala vattnet och försökte febrilt att få ett av hans spännen att klicka.
Pang, sa det på nytt, inte lika högljud den här gången. Det var haken på ena sidan av hans spänne som behagat flyga iväg och lämna fenan obrukbar. Nu började jag bli lite irriterad men var snabbt ur vattnet igen. Den gassande solen var vänlig nog att fortsätta skina, det var så härligt, inte ett moln på himlen. Stackars Oscar satt kvar på bryggkanten och hade bara fått blöta ner benen, jag sa åt honom att ta av sig sina fenor och neopren skorna. Själv lät jag paketet ligga och flyta i vattnet medan jag åter sprang upp till bilen. Som tur var hade jag ett par helfots fenor, som jag använder till snorkling, som inte låg i ytterfacket utan längst ner.
Fenorna passade i alla fall utmärkt. En noggrann parkontroll för att försäkra oss om att inget skulle kunna skita sig när vi väl var nere i djupet. Så kunde vi äntligen sjunka och låta mälarens svalka sluta sig om oss. Stenarna vid bryggan var kantade av musslor och mänsklighetens intrång blev tydligare när vi först passera en cykel, sedan en hel inredning komplett med dammsugare och en betongcylinder. Sikten var usel, Oscar som är nybliven dykare och bara har ca tio dyk i sin logg blev mer och mer osäker. Att så mycket hade gått snett på ytan gjorde honom nervös och tillsammans med att man efter två meter knappt såg till slutet på ens egna arm började han andas häftigare. Cyklopen som man använder är gjorda av silicon och sitter tät men inte hårt. Luftbubblora som lämnade hans mun och ibland näsa när man blir stressad fick masken att sakta fyllas med vatten. Det lugnade honom inte.
Så vi bytte strategi, går vi ner längre kommer vi få bättre sikt, det som skymmer mest är alla partiklar och alger som flyter runt och det ligger i skikt. Men går vi djupare har vi också längre väg till ytan och bara det kan vara väldigt skrämmande i sig. I den här algeklädda dimman simmade vi då vidare och letade efter gömda skatter, ringar, sedlar eller annat häftigt som folk skulle kunna tänktas tappa. En gaffel var det mest skimrande vi stötte på och efter en kvarts simmande gick vi upp.
Helt slut i kropp och sinne såg jag inte fram emot bilresan hem, det var jag som körde. Flämtande satt vi på kanten, fortfarande varma efter att ha legat så nära ytan. Humor har vi i alla fall och jag började utvärdera dyket. I min mening kan ju nästa dyk han gör omöjligt bli sämre. Allt gick åt helvete, ingen sikt och inget guld. Medan Oscar skrattade åt mitt lättsamma humör började jag långsamt ta av mig min utrustning, igen, tills jag kom till mina handskar. I sinnesförvirringen glömde jag för en sekund att jag hade kvar dykdatorn runt handen, den hade lagt sig under torrdräcktsärmen så det ända jag kunde tänkte på var att handsken satt ovanligt hårt.
Ingen smäll den här gången, men ett plopp och ett plask. I det mörka vattnet fick jag se den sista glimten av fyra tusen, åtta hundra kronor dykdator som följt mig genom hela min karriär som proffesionell dykare. Så jag klädde på mig, igen.
Nämde jag att man inte såg nånting? Jo det gjorde men jag nämde inte att min klocka är svart. I ett cirkelmönster lämnade jag bryggan och var försiktig för att inte grummla upp botten eller kanske välta nånting över min lilla dator, stor som en armbandsklocka. Det var knappt att jag hörde mina egna andetag, under vattnet är det oftast harmoniskt tyst men klagoskriken från min plånbok blev mer och mer hjärtskärande, ju fler minuter som gick och ju djupare jag kom. Till slut bestämde jag mig för att jag måste ha missat den, det var knappt nån meter från bryggan den landa. Då jag för första gången på dagen kände att jag kunde ge utlopp för min irritation över Murphy, och hans fördömda lag om all jävlighet, slår jag huvudet i en stock som sticker ut från ett stenparti. Precis när jag tänkte tala om för nämda stock vad jag tyckte om dennes menlösa existens i världsaltet ser jag datorn ligga strax under, vilande på den enda stenen utan musslor.
Med klockan först, i en knuten hand bryter jag åter vattenytan och klär inte av mig fören jag har kommit till parkeringen.
Solen gassade när vi i bara överkroppar satt på bryggkanten och loggade dagens strapatser med varsin pizza slice hängandes mellan läpparna. Det var ju trotts allt inte ett moln på himlen.
'Hoovra'
Man snackar väldigt mycket om possetiv och negativ flytkraft inom dykning. Flytkraft är helt enkelt om du flyter eller inte. Om du tränger undan mer vatten än vad du själv väger har du possetiv flytkraft, varför feta atlantkryssare av metal kan flyta. Tränger du undan mindre vatten sjunker du, som en sten i princip.
Att flyta med neutral flytkraft betyder att du tränger undan lika mycket vatten som du väger och därför varken sjunker eller flyter till ytan. Detta gör att du är i ett flygande tillstånd, fri att ta dig var du vill under ytan. Flytkraft på English är Boyancy, och västen alla dykare har på sig heter därför Boyency control device, BCD. Vi säger bara BeCeDe, för att det är lättare och om jag ska vara ärlig, mindre gay.
Genom att blåsa in luft i BCD'n antingen genom knappen på inflatorslangen eller genom munstycket ökar västens massa, precis som en flytväst men som du faktiskt har kontroll över. När västen trycker undan lika mycket vatten som du väger (+vikterna du har på dig, så få inte totall diet-panik om du har en full väst men fortsätter att sjunk... fast har du en full väst men sjunker är det förståeligt att du får panik av andra orsaker)
Ju mer du sjunker ju tätare densitet kommer luften att få, det omgivande pressar ihop molekylerna. Så det är lika mycket luft i västen, men den har mindre massa och för att hålla sig neutral behöver man alltså blåsa in mer luft.
Motsatta effekten gäller då när man ska upp ur vattnet. Tänk dig att du har en ballong på ytan som är helt uppblåst, när du är 10 meter ner kommer volymen på ballongen ha halverats tack vare trycket, fyller du på luft så att ballongen är helt uppblåst under ytan kommer den smälla nått överjävlig när den åker mot ytan och trycket på luft minkar.
Detta kan hända dina lungor om du går upp för fort, så fyll inte västen fören du kommit till ytan och kan ha den som en flytväst. Simma uppåt och blås ut luft för att fortsätta hålla dig neutral i vattnet. Vänta i tre minuter på fem meters djup, sen simma den sista biten till ytan och fyll västen helt.
Det här var den första i en rad seriösa blogginlägg och jag hoppas en dag kunna göra en grej av det här, tills dess, skit lagom!
Konsten att dyka i Sverige.
Är helt enkelt att inte ha ribban så högt. Man ser inte så mycket, men det gör inget för det finns inte så mycket att se heller. Inga härliga färger eller ens vart är det. Så varför gör vi det då? Jo för det första är det ju lite synd att man inte ska kunna träna på nått så asfränt bara för att man inte bor på Palau. I Sverige är det väldigt bra att träna också, man har tid att fokuser på annat än sånna där grejer som sköldpaddor och hajar, svårt att bli bra på nått när man bara simmar efter sånt.
Sen hittar man andra extrema utmaningar, orientering under vatten är ju bra att kunna, men ser man bara kompassen är det ju lite svårare och därför en större utmaning. Och så kan man som jag, träna på att frysa skiten ur sig utan att få ett sämre omdöme eller göra nått så panikartat dumt som att t ex simma till ytan.
- Jo simmar man till ytan kommer allt kväve man har i kroppen att expandera med det minskade trycket och då dör man gånger två, hatar när det händer...
Jag och min trogne dykbroder Niklas med dreadsen, har lyckats med den hårstil som jag gav upp efter en tid. Han står ut men fixar de också regelbundet, något som jag mer eller mindre sket i...
Han och jag var ute, denna gång på vattenverket på Ingarö.
Nu kommer en utmaning för mig som skribent för att beskriva nånting som är så inviduellt kan bli knepigt. Min mamma kommer t ex att läsa den här bloggen såhär.
"Vi åkte bil i typ två timmar för att få tillbringa totalt en timme under vattnet då allt vi gjorde var att följa ett rör ner till 30 meter för att sedan simma upp igen. Det var kallt som fan och vi såg typ inget..."
Så kan man tolka det om man vill, eller så läser man vidare.
Under ingarös vattenverk som mer eller mindre är nerlagt leder flertalet stora rör ut åt olika håll. Det börja kanske en tre meter ner så fortsätter man ut en bra bit på kanske fem till sju meters djup. Kallt som fan var det inte till en början, Niklas dyker såklart torrt, bara jag som är kork... manlig nog att dyka i våtdräckt. Två lager neopren och yttersta är en så kallad semi-dry. Som inte släpper ut vatten, det blir då inget konstant flöde och kroppen kan värma upp vattnet inne i dräckten. Den håller alltså värmen mycket bättre än en vanlig våtdräck. Självkalrt räcker det bara så länge det inte är mindre än 10 grader.
Kanske 20 meter ut från stranden leder röret 50 - 60 grader ner och det flackas inte ut fören vid 30 meter under ytan. Det är där som det är som tuffast. Helt sjukt bra sikt, ja för att vara svenska mått. De stora klippväggarna reste sig upp över oss och ljuset strimma in genom det mulna vädet och det grummliga ytvattnet. Här nere hördes det inte mycket, doft muller från en båt i fjärran, ljudet från när vi andades ut och in i ett schyst lugnt tempo. Man har liksom tid att tänka här, som Andreas Fransson alltid tjatar om, meditation. Kanske lättare för honom som extremskidåkare, smått omständigt att behöva simma 30 meter rakt ner men jag säger såhär mycket. Det är awesome, känslan av trycket och säkerheten förknippad med livsfara, det ger en lite perspektiv på saker och ting.
Förutom det så såg vi den absolut fulaste fisk jag sett, ingen aning om vad det var för nånting men den var zoombie-liknande, nästintill genomskinlig och simmade sakta... brr
lite pics

Äntligen har man kommit ut och börjat dyka igen

Dreads hängde med som parkamrat och hjälpte till att rosta av mig lite

Chileno, skeptisk till vår grad av expertis...

Bilder av Anaka, måste köpa ett hus till kameran så man får lite pics från underlandet
Ekerös blå lagun och folkilskna hummrar
Maxdjup 22m.
Dykdjup 19m.
Sikt... ja det vete fan.
Rostiga som fan klev jag och Niklas, aka dreadz, i våra dräkter. Han dök torrt trots den förjäliga värmen och jag körde kort våtdräckt under semidry.. det såg, underhållande ut. Sprattla som en ekorre i vakuum när jag skulle få på mig allting.
Första dyket var mer bara för att få igång rutinen igen. Simma ut med snorkel men glömde byta till regg när vi gick ner... Alla rookie-misstakes som kunde göras. Men det gick bra och vi kom upp i linje med vårt camp, fast på fel sida om gropen.
Andra gången var vi tillbaka i vårt ess och kunde njuta mer av dyket, handsignalerna slutad feltolkas och vi låg på ett grundare djup för att se mer av djurlivet.
Djurlivet som till större delen bestod av några aborrar lite här och var, då vi plötsligt kom fram till ett stenrös. Som var bebott utan ett helt gäng med hummrar.
Hummerna är pretty much fucked Darwin-style. De är agresiva som få och skulle knipsat av oss fenorna om de varit lite större än en handflata. Och när de simmar använder de sjärten för att torpidera sig bakåt, de har ingen koll på vart de åker men fort utav bara *** går det.
Skönt som fan att vara tillbaka i vattnet igen.
Sommaren 2010 bjuder på äventyr
Planerade dyk so far: Heldag ute på ekerö, Husbygropen och Kärsö grustag, hur dyrt det blir med tuber får vi diskutera inom gruppen, jag hoppas det finns cash till två tuber så vi kanske hinner med fyra dyk totalt under dagen.
Ses på nästa uppdatering
vraket harm del 1 upptrappningen
Upptrappningen
Jag vaknade av att telefonen ringde, jag låg påklädd över den madrass som, instuvad i ett hörn i mitt rum agerar som en utmärkt säng. Då golvet är så nära behövs inget nattduksbord. Jag letar hastigt efter telefonen och inser att jag ligger på den, svarar:
- Ah hej tjena öh ja precis.
I andra änden hör jag ett dovt skrockande och jag fryser till när jag hör rösten, den är alltför bekant och att den ringer kan bara betyda en sak.
- Skulle inte du dyka idag?
Det var Affe från dykhuset i stockholm där jag under sommaren gjort min SCoTT praktik. Alla som skulle ut på dykutflyckten skulle samlas på dykhuset kl 8. Jag hade stält min mobil på sex men insåg nu att den misslyckats med att få liv i mig, troligtvis för att jag legat på den.
- Jo. svarar jag
- Ja jag tänkte väl det, åker du direkt eller?
... Mina misstankar besannas, klockan är nu halv 9, fyra olika svordomar på tre olika språk flyger ur min mun lika snabbt som jag flyger ur sängen.
- Ah det blir lättast så...
Ljög jag i hopp om att Affe inte skulle fatta att han väckt mig. (... kom precis på att om Affe gick på det och nu läser den här bloggen ligger jag illa till... äh skit samma det är en så rolig anekdot att den måste skrivas ner oavsett konsekvenserna. Varför jag låg utsträckt över halva min madrass iklädd ändast kläderna jag hade på mig kvällen innan har enbart med kvällen innan att göra. Det är ju ett känt faktum att vi på SCoTT börjar om inte allt för lång tid och några polare tänkte hålla en hejdå-fest. Jag, i vetskap om morgondagens äventyr, drack med måtta, sådär en fyra fem corana (hey corona!) Då plötsligt jag får sällskap av en mycket god vän, Chileno och hans polare Jack Danielsson och han vet precis hur svårövertalad jag är i gott sällskap. Jag tar absolut inget ansvar för det som hände, allt är hans fel men nu måste jag snabbt hitta en lösning på problemet. Mina tankar blir avbrutna av Affe som fortfarande är i andra änden.
- Du har din tub här eller hur, vill du ha med den?
- ??? ah ja va ja...
- Vi slänger med två tuber åt dig i bilen men vilken tub är din?
Jag börjar nu tänka klarare och inser att det här går ju fan att lösa med lite politik.
- Gul poseidon 300bar med blått nät.
Fick jag snabbt ur mig och började redan granska alternativen för hur jag skulle fixa det här. I min värld så handlar det inte om att vem som skapade vilket problem, vikten ligger i lösningarna och några sånna hade jag legandes på lager. Att åka kommunalt in var uteslutet, det fanns inte längre nån bil som väntade utanför dykhuset, min plan A om att gå upp kl sex och vara först på plats som ett praktexempel på hur en divemaster arbetar. Som skidlärare fick jag träna på att arbeta både under stress och stark baksmälla, enkla lösningar på kort varsel ligger för mig lika naturligt som att sjunga med radion i bilen.
- Du har inte en exakt adress till gpsen? Fråga jag och fick ett svar jag snabbt skrev ner på fredagens tidning som ingen behagat flytta på. Jag fick även två telefonnummer till instruktören på plats. Dyk-Jocke, vilket passade mig utmärk då jag fått bra kontakt med honom under min utbilding och jag var säker på att denne skulle ha överseende med mitt lilla missöde. Nu, hur fan skulle jag ta mig till värmdö.
Jag ringde genast upp Dyk-Jocke för att dikutera bästa väg dit. Han verkade inte helt övertygad om att jag helt enkelt skulle ha försovit mig och jag kände att jag var tvungen att berätta sanningen. Även om det faller mig naturligare att klara mig undan med en lögn hellre en sanningen oavsett situation, just på grund av kicken och utmaningen, så tänkte jag att sanningen i det här fallet skulle kunna ge mig en humoristisk boost och förhoppningsvis skulle han känna igen sig. Menande frågade han mig om det inte var en brud inblandad och skrattade. Jag såg då min utväg och la snabbt till att självklart hade ju en av de två stripporna jag fick med mig hem somnat ovanpå min mobil och silkonen måste ha dempat vibrationerna.
Han förstog.
Nu viste jag precis hur jag skulle ta mig till värmdö. Eftersom jag kunde åka färga från vaxholm och komma in från andra hållet viste jag att jag hade ett litet försprång mot de som startade från stan. Dessvärre hade de redan åkt, det hade inte jag. Min simultanförmåga svek mig när jag försökte dricka ett glas vatten, bre en macka och skriva in ett nytt telefonnummer samtidigt, så jag sket i att bre mackan och la på osten direkt.
- Ja hallå? Den välbekanta rösten med grov ungersk brytning svarade efter bara några signaler, trotts att han är pensionär går han fortfarande upp tidigt tänkte jag.
- Hej morfar det är jag! Jag lät värre än jag egentligen var, som österlänning viste jag att han skulle hysa stor sympati för mitt problem och förhoppningsvis skulle han också må bra av att få känna sig behövd. Även om jag aldrig tvekar för att be om hjälp är jag inte så svinig så att jag inte avslöjade destinationen redan över telefon.
Jag hade tur, platsen jag nämnde väckte ett gamalt minne från den tid då min morfar jobbade som mekaniker och expert på importerade maskiner, hans chef hade skickat honom på ett roligt uppdrag inte långt ifrån min destination.
- Jag ska bara dricka kaffe, så kommer jag. Problemet löst, jag drack fyra glas vatten till och bytte sedan om. Grejerna stod i hallen och det kunde inte skada att gå en bit för att underlätta upphämtningen.
Resan gick som smort så när som på tiden det tog för färjorna att ta sig från en sida till den andra trotts det löjligt korta avståndet. Men jag rullade in och fick göra en klassig entre just som eleverna lämnade bryggan och for iväg för att göra det första dyket, utan mig... Jag insåg att detta inte var min dag och började sätta i ordning min utrustning. Det skulle bli fler dyk och jag tog tillfället i akt att käka frukost på nytt.
På G
tankad och klar
Så snart Mares trilastik våtdräckt fem milimeter med stretch material. Bra skit där.
Så redan nu i helgen blir det kanske ett eller annat dyk, så man kommer igång med allt. Praktiken på dykhuset i stockholm är det ända som gått frammåt. Visserligen gör jag skitjobben gratis men vad gör man inte för att få jobba hos dem senare... ja... öh... kanske inte alls så jävla mycket ändå men vafan, det slår skiten ur att dega hemma.
Nästa blogg bubblar upp så fort jag tagit mig vatten över huvudet och jag lovar att det kommer vara mycket torrare humor i framtiden.