Diverdude

Är helt enkelt att inte ha ribban så högt. Man ser inte så mycket, men det gör inget för det finns inte så mycket att se heller. Inga härliga färger eller ens vart är det. Så varför gör vi det då? Jo för det första är det ju lite synd att man inte ska kunna träna på nått så asfränt bara för att man inte bor på Palau. I Sverige är det väldigt bra att träna också, man har tid att fokuser på annat än sånna där grejer som sköldpaddor och hajar, svårt att bli bra på nått när man bara simmar efter sånt.

Sen hittar man andra extrema utmaningar, orientering under vatten är ju bra att kunna, men ser man bara kompassen är det ju lite svårare och därför en större utmaning. Och så kan man som jag, träna på att frysa skiten ur sig utan att få ett sämre omdöme eller göra nått så panikartat dumt som att t ex simma till ytan.

- Jo simmar man till ytan kommer allt kväve man har i kroppen att expandera med det minskade trycket och då dör man gånger två, hatar när det händer...

Jag och min trogne dykbroder Niklas med dreadsen, har lyckats med den hårstil som jag gav upp efter en tid. Han står ut men fixar de också regelbundet, något som jag mer eller mindre sket i...

Han och jag var ute, denna gång på vattenverket på Ingarö.

Nu kommer en utmaning för mig som skribent för att beskriva nånting som är så inviduellt kan bli knepigt. Min mamma kommer t ex att läsa den här bloggen såhär.

"Vi åkte bil i typ två timmar för att få tillbringa totalt en timme under vattnet då allt vi gjorde var att följa ett rör ner till 30 meter för att sedan simma upp igen. Det var kallt som fan och vi såg typ inget..."

Så kan man tolka det om man vill, eller så läser man vidare.

Under ingarös vattenverk som mer eller mindre är nerlagt leder flertalet stora rör ut åt olika håll. Det börja kanske en tre meter ner så fortsätter man ut en bra bit på kanske fem till sju meters djup. Kallt som fan var det inte till en början, Niklas dyker såklart torrt, bara jag som är kork... manlig nog att dyka i våtdräckt. Två lager neopren och yttersta är en så kallad semi-dry. Som inte släpper ut vatten, det blir då inget konstant flöde och kroppen kan värma upp vattnet inne i dräckten. Den håller alltså värmen mycket bättre än en vanlig våtdräck. Självkalrt räcker det bara så länge det inte är mindre än 10 grader.

Kanske 20 meter ut från stranden leder röret 50 - 60 grader ner och det flackas inte ut fören vid 30 meter under ytan. Det är där som det är som tuffast. Helt sjukt bra sikt, ja för att vara svenska mått. De stora klippväggarna reste sig upp över oss och ljuset strimma in genom det mulna vädet och det grummliga ytvattnet. Här nere hördes det inte mycket, doft muller från en båt i fjärran, ljudet från när vi andades ut och in i ett schyst lugnt tempo. Man har liksom tid att tänka här, som Andreas Fransson alltid tjatar om, meditation. Kanske lättare för honom som extremskidåkare, smått omständigt att behöva simma 30 meter rakt ner men jag säger såhär mycket. Det är awesome, känslan av trycket och säkerheten förknippad med livsfara, det ger en lite perspektiv på saker och ting.

Förutom det så såg vi den absolut fulaste fisk jag sett, ingen aning om vad det var för nånting men den var zoombie-liknande, nästintill genomskinlig och simmade sakta... brr