snowdude

Ah då var man återigen inakorderad i Ider, full koll på absolut ingenting. Vi viste att vi skulle jobba här, vi viste inte när, var, med vem eller hur det äns såg ut med lön eller ja.. nånting alls. Och jag kan ju säga såhär, den uppfattningen har inte ändrats nånting. Men i sann solidarisk anda gick vi upp idag, kl 6. För att delta i morgonåkningen, det är viktigt att visa framfötterna och det är jävligt kul att kötta i en backe som ingen annan åkt i. Med solidarisk anda mena jag då degiga ben som släpades genom hallen, och med hjälp av ett väl utvecklat tunnelseende lokaliserade jag kylskåpet.

Men kom iväg gjorde vi, ingen aning om vart vi skulle, vad vi skulle göra... vi hade åtminstone ett bra hum om hur vi skulle åka skidor... Men faktum kvarstår, vi var lika lågt informerade om omvärlden som ett par neontätror i ett akvarium. Väl uppe vid fjället (ah mer om hur och var vi bor följer i nån blogg i en snar framtid...) lokaliserade vi mötesplatsen. Träffade lite bekanta ansikten och fick höra: Skulle inte ni komma om en vecka? rätt ofta. Det förklara hur otroligt välinformerade vi är. Men men rätt som det är stor en skoter framför oss, bakom skotern låt ett jävligt långt rep, jag hade faktiskt ägnat en tanke åt hur vi skulle ta oss upp då inte liftpersonalen behagat gå upp tidigare bara för att tillfredställa oss.

För att tolka efter en skoter utan nått mer än ett rep att hålla i, lindar man stavarna runt och håller händerna på knuten. Skitkul! Fy fan vilket rus och allt detta innan morgon lunchen, en jävla upplevelse men... Så åkte vi in i skogen, ja. Vi skulle ju till nordsidan och ah det var ju bästa vägen. Det var ju bara det där om att hålla händerna på knuten, inget jätte allvarligt egentligen, man kan böja stavarna en aning. Men om jag nu beskriver hur mina stavar såg ut sen tidigare, får ni en bättre bild av hur jäva puckad den här idén var redan innan.

Lindvallen, aka vindvallen, aka inte det här jävla pisstället ingen. Visa sig vara ganska häftigt, så länge man åker med människor som hittar där pistmaskinen inte gör det. Även om mina stavar börja sin resa mot döden redan i liften, jag var plötsligt mycket närmare marken än väntat, just den här liften är ökänd för att ha sönder stavar, trotts det rykten överlever mina stavar, jag kunde i försig stava till orange county choppers logga med dem (occ) men det var bara att böja tillbaka. De nu väldigt s-formade stavarna fortsatte att snygga till sig när vi sedan hade hopp och park kursen.

Hopp och parkkursen, som för övrigt var cool som få, kanske blir en egen blogg, om jag inte blir hungrig. Kursen var belägen i tandodalens superpark, och jag satte faktiskt en 360, dyrka mig. Problemet som nu ska uppdagas var de 10-tal bails jag gjorde innan jag satte den. Detta resulterade i att mina stavar såg ut som en 3-dimensionell hyllning till Picasso, värdig en skidåkare med självdistans.

Så nu, två stavar som jag skulle kunna sälja till willage people för att de ska kunna göra YMCA - vintervideo, sitter nu mitt i ett rep med en skoter i en ända och 75 kilo mig i den andra. Tog faktiskt beundrans värt lång tid, jag han faktiskt göra en stavnedsättning i en långsväng, för att staven ska dela på sig varav endan med spättsen sitter i backen och delen jag håller i... låg en bit ner genom snön den med... Men en applåd är de ändå värda, de höll i god mån trotts att jag inte äns har haft morgonfrillor som varit mer krulliga.