the beginning of a epic life
En vecka har nu gått sen vi först satte våra arslen i Dogges bil och stack till Idre. En vecka som varit fylld med nyfunna vänner, spräckta ägg, brutna stavar, extraknäck i skidhyran och nu idag... Början till ett episkt liv. Ni alla som älskar skidåkning, och i min värld så gör bara alla det punkt, ni ser också härligheten med att "claima" ett berg. Detta gör man genom att:
1) tappa all självbevarlesedrift och bestämma sig för att gå upp för ett berg... gärn ett högt jävla berg.
2) Gå upp för detta berg, lättast är att göra det med snöskor eller stighudar... (riktiga män gör det enbart i leopardkallingar och med skidorna slivertejpade runt huvudet, detta är dock overkill och är inget krav)
3) The best part, glida ner genom ett hav av puder, flyga förbi det som bara är toppen av en gran och med solen i asiktet stäcka upp en knuten näve och skrika "Claim!".
Vi vaknade tidigt... relativt då det var en lördag. Vi kokade upp varm choklad, rullade tunnbrö med skagenröra och hängde snöskorna på ryggsäcken. Vi åkte iväg tidigt, redan klockan 12 var vi i bilen på väg upp mot Idre fjäll. Nere vid nordliften går en transportlift bort mot en stugby som ligger vid foten av Städjan. Nordens högsta berg... nehe? öh Sveriges högsta berg... inte det? vafan, ett högt jävla berg. Är man inte medveten om att det går ett längdspår halvägs upp till toppen kan man göra som jag och Dogge gjorde. På med snöskorna direkt och knalla genom skogen, lite coolare lite bättre... Också jävligt jobbigt men kul som fan hade vi. Och desto skönare claim, vi var värda den här dagen.
Blå himmel, lätt vind och fri sikt över... en jävla massa skog. Skidorna nerkörda i snön, fick agera ryggstöd där vi kände oss som kungar. När pulsen låg på 180 efter att ha klättrat upp hela vägen hängde vi av oss jackorna och handskarna, men fortfarande var vi varma som finnar i en bastu. De säger att när man nått toppen så finns det bara en väg att gå, neråt... jag har alltid undrat varför det måste vara nått neggativt? Skidorna bytte plats med snöskorna, vi geara upp och blickade ut över kanten, några hundra meter vitt hav stack ut uder våra fötter, under några minuter skulle vi segla ner för den och slutligen bränna in i skogen som behagat plantera sig själv mellan bergen.
Stora svängar skapar vågor av snö och solen skiftar färg till orange. En brinnande himmel lyser upp vägen när vi kör mellan träden, vi ser de meterdjupa spår vi gjort tidigare och inser hur otroligt jävla värt det där var egentligen. När vi kommer ner är vi bara siluetter i det oranga ljuset och med knytna nävar sträcker vi oss mot skyn och skriker claim!
1) tappa all självbevarlesedrift och bestämma sig för att gå upp för ett berg... gärn ett högt jävla berg.
2) Gå upp för detta berg, lättast är att göra det med snöskor eller stighudar... (riktiga män gör det enbart i leopardkallingar och med skidorna slivertejpade runt huvudet, detta är dock overkill och är inget krav)
3) The best part, glida ner genom ett hav av puder, flyga förbi det som bara är toppen av en gran och med solen i asiktet stäcka upp en knuten näve och skrika "Claim!".
Vi vaknade tidigt... relativt då det var en lördag. Vi kokade upp varm choklad, rullade tunnbrö med skagenröra och hängde snöskorna på ryggsäcken. Vi åkte iväg tidigt, redan klockan 12 var vi i bilen på väg upp mot Idre fjäll. Nere vid nordliften går en transportlift bort mot en stugby som ligger vid foten av Städjan. Nordens högsta berg... nehe? öh Sveriges högsta berg... inte det? vafan, ett högt jävla berg. Är man inte medveten om att det går ett längdspår halvägs upp till toppen kan man göra som jag och Dogge gjorde. På med snöskorna direkt och knalla genom skogen, lite coolare lite bättre... Också jävligt jobbigt men kul som fan hade vi. Och desto skönare claim, vi var värda den här dagen.
Blå himmel, lätt vind och fri sikt över... en jävla massa skog. Skidorna nerkörda i snön, fick agera ryggstöd där vi kände oss som kungar. När pulsen låg på 180 efter att ha klättrat upp hela vägen hängde vi av oss jackorna och handskarna, men fortfarande var vi varma som finnar i en bastu. De säger att när man nått toppen så finns det bara en väg att gå, neråt... jag har alltid undrat varför det måste vara nått neggativt? Skidorna bytte plats med snöskorna, vi geara upp och blickade ut över kanten, några hundra meter vitt hav stack ut uder våra fötter, under några minuter skulle vi segla ner för den och slutligen bränna in i skogen som behagat plantera sig själv mellan bergen.
Stora svängar skapar vågor av snö och solen skiftar färg till orange. En brinnande himmel lyser upp vägen när vi kör mellan träden, vi ser de meterdjupa spår vi gjort tidigare och inser hur otroligt jävla värt det där var egentligen. När vi kommer ner är vi bara siluetter i det oranga ljuset och med knytna nävar sträcker vi oss mot skyn och skriker claim!
Varje dag ett litet äventyr, efter idag tror jag inte att vi behöver gå upp föräns på onsdag
// gyllene gudar på två ben
// gyllene gudar på två ben
Kommentarer
Postat av: Da "ex" ^^
Dude.... du kan skriva...bra! Fast jag måste dock erkänna att jag känner mig ungefär dubbelt så tragiskt nu.... Stockholm finns endast i gråskala så här års ^^ Daaahh, aja ses om några veckor, då jag garanterat kommer åka om dig i backen och samtidigt skriva "GERANIMOOO"
/S
Trackback
