liberateddude

En bra jävla fråga eller en helt vanlig fråga? Just nu bloggar jag ju för att skriva varför vi bloggar. Vi bloggar för att vi kanske har lust att berätta nånting, men vi har varken tid eller pengar att gå igenom hela telefonboken. Vi kan också blogga för att vi inte har nått bättre för oss, att både svenskläraren och religionsläraren lovat att bloggar vi inte kommer de att hemsöka våra drömmar för all framtid. Eller så bloggar man av egen fri vilja (yeah right). Det är nåt tvångsmässigt hos oss människor, får vi inte säga nånting så kommer vi att koka sönder... eller nåt liknande men mindre dramatiskt. Vore dock häftigt att se nån koka sönder för... ja... vart var jag. Jag bloggar för att det är inget bra på tv och jag slutade runka innan klockan 00:00 efter att det analoga tv-nätet dog. Men lyckligtvis har vi svenskar vädret, om det inte vore för vädret skulle hela stockholm förfrysa i pinsam tystnad. Min pappa har världsrekord i väderleksprat, han ringde för att fråga lite om hur vi mådde osv, ty mina päron äro skilda, i alla fall jag berättade om hunden som face-planta min uppfart (se förra bloggen). Jaha säger han frånvarande, har ni sol?
Har ni sol? snälla *** en hund gav mig precis fler anledningar till att vräka i mig pop-corn än dö hårt 4.0 och 300 samtidigt och allt du säger är har ni sol. Det är som att gå på en begravning och fråga, "finns det tårta?".
Öh... att prata om väder och mening "god morgon" är ganska underhållande, sålänge man driver om att man pratar om det inte pratar om det exakt. Ta ett exempel här: Min mamma sliter bort kudden från huvet, rullar upp de tre lager rullgardiner som jag har framför fönstret av en anledning! Och med god ton och ett brett leende som skulle blända solguden säger hon: Godmorgon mitt hjärta! Klockan är 7 och du måste gå upp nu för mormor kommer och ska hjälpa mig med tvätten. Men jag måste på ett möte så du måste hjälpa henne hjälpa mig! Min lika glada och ännu mer tüska mormor sticker huvut in genom det hål där det en gång stog en dörr och säger: Godmorgon.
Och det kan ju vem som helst säga att det är ta mig fan ingen god morgon.

Öh okej, nu har jag nämnt lite om varför vi bloggar och bevisat att passer inte ljuger genom att prata om det mest svenska vi har, väder.
Jag ska även passa på att tacka de som fick hit mig tillslut. Mina damer och herrar jag ger er. Ewa-Maria, min svensklärarinna, som sitt yrke till trotts inte fått bukt med min usla stavning. Anita, lärarinna i religion som hotat att hemsöka mina drömmar om jag inte börjar skriva. Och slutligen Malin som med orden "starta en blogg eller jag ska jaga dig med högafflar och grilla marshmallows on you're ass" fick mig att bli medlem här.
Må bra! och om inte, må bättre.

Haha ja då hamna man här tillslut. Eftersom man besitter samma uppfattning om teknik som den där burken längst inne i kylen från 1994, så är det inte underligt att det tog sån tid för en att trilla in här.

Det är lite det jag gjort också, jag skriver lite på impuls nu efter att ha fått löften om en arg folkmobb i arslet om jag inte börjar blogga snart. Jag antar att det mest respektfulla och "civiliserade" jag kan börja med är att presentera mig och berätta lite om mig själv. Så därför tänker jag göra precis det motsatta, jag tänker skriva som om vi har varit bästa polare sen vi trilla ur barnsängen så får vi se hur mycket du kan lista ut om mig.

Vad bloggar folk om igentligen? Tydligen lite om vad som händer i livet och det runt det. Vafan händer mig då? Jag jobbar hårt med att få så lite som möjligt gjort, tydligen gör det inte mig till någon tråkig person utan det resulterar bara i flera frågor om vad jag gör på min fritid. Tydligen är inte "inte ett skit" svar nog... En intressant händelse inträffade när jag satt och försökte se hur mycket pizza jag kunde få in i munnen samtidigt. En skåpbil bränner upp på trottoaren och längst marken rullar en svart hund - dobberman korsat med nånting, jag vet inte och det spelar ingen roll- min första tanke var säkert som eran, vem fan är det som kastar hundar på min uppfart!? Ta grannens, tycker inte om den sura liraren. Men nej ut springer husse och ser helt förtvivlad ut, tydligen hade hunden kännt doften av min pizza (trots att den inte fanns längre, av uppenbara anledningar) och sen bara tagit ett steg för långt och ja.. det fanns inte mer bil under hunden längre. Hunden själv, som jag tror heter Bobby - eller så hette husse det och lider av personlighetssvårigheter - ja han låg bara där och såg helt chockad ut. Helt otippat. Men man kan ju tänka hur snopet det måste vara när man fantiserar om att sätta tänderna i en slice pizza och istället få ett kilo asfalt slängt i käften.

Fan vad hungrig jag blev av allt snack om hun... jag menar pizza. Syns nästa gång du slutar skolan innan simpson börjar.