Viva la Frans! III
Slutetappen i min resa börjar med att jag ligger och sover på någons skidor. För självklart bytte vi till en buss med mindre bagageutrymme, hur ska det annars bli så krångligt som möjligt?
Väl framme vid flygplatsen är vi vilse igen. Vi vet som vanligt ingenting, det verkade vara det underliggande temat i den här berättelsen. Allt jag kan vara säker på just nu, är att vi är försenade och inte lite heller. Guiderna tackade för resan och var snabba på att förklara att, om det skulle vara nånitng, nånting litet som vi bara kanske skulle kunna tänka oss att klaga på. Så kan vi göra det hos någon annan. Men vi tackar som fan och ställer oss i kö.
Som inbiten scandinav kan jag väl inte kalla det för kö... men vi hade ett system. Vi fick vara glada att det inte brast ut ett slagsmål efter varje "next!". Så vi skickade fram vår modigaste kämpe, anförtrodde honom med allas pass och en jofa hjälm. Våran modigaste var Benny, för han skrek "inte jag" sist. Han återvände, helt färdig och han förde goda nyheter med sig, planet var också försenat och vi kunde borda inom nån timme. Åtskilliga timmar senare började vi fundera på om man kanske skulle köpa en resepalör, för uppenbarligen räknade inte svenskar och fransmän på samma sätt. Här är det väl 60 minuter som blir en timme, eller nått sånt, kanske är jag som är lite lågt informerad?
Men borda planet gjorde vi, fränt med benutrymme fick vi. Och med vi menar jag, jag och benny som var under 1,75. Skulle man ta sista ölen i frankrike på planet och pusta ut... eller skulle man bara hitta ögonlappar i handsfacken och glömma att man över huvudtaget hade lämnat Sverige?
slutettappen tog sin tid, men vad är inte en grym berättelse, om inte ett perfekt avslut på en grym semester. Fast det var skönt att få komma hem och koppla av.
Om ni plötsligt befinna er i utlandet, sluta upp med det genast för ni kan ha hamnat i Frankrike.
// La Liberaté
Viva la frans! II
Tja igen! Jag befinner mig i Val Turance, Frankrike. På en bar mitt i byn. Med två polare och en zombie. Vi satt i godan ro med glada vänners lag och väntade på flygbussen. Som inte stod där den borde. Men det rörde inte oss så mycket, att Isac smalt snö bara han såg på den var lite mer oroande. Guiderna övertygade oss om att det var lugnt, den kommer närsomhelst. När närsomhelst kommit och gått var vi övertygade om att guiderna inte var övertygande nog.
Nu var vi uppåt femhundra ungdomar från flera hotell som stod på torget. Ingen visste vilken buss de skulle med, ingen visste när en buss skulle dyka upp... man kan nog säga att det inte var mycket som vi visste. Men håll humöret uppe, shit may happen, men shit ordnar sig också.
Plötsligt dök tre stora fina bussar upp och det var som att kasta in en pizza i en myrstack. Alla skulle på alla bussar och vi slängde in all vår packning i en av dem. Sen tog vi fyra platser medans Benny kollade om vi faktiskt var på rätt buss. Jag kommer inte ihåg om det fanns nån "rätt buss" men vi fick sitta kvar.
Jag pustar ut och lutar mig mot rutan, där nere står en arg fransman i uniform. Jag skrattar för mig själv och tänker, tror han att vi är illegala flyktingar eller. Sen tittar jag närmare på hans uniform och inser att det är vår chaffis. Nu plötsligt blev hans temperament lite mer angeläget. Det som följer, läses på egen risk.
Den jävla idioten börjar kasta ut våra väskor! Tydligen tyckte han att vi inte packat bra nog, och han har antagligen rätt... men vafan. Men paniken lägger sig igen då han packar om dem... med stor aktsamhet och vårdnad. Efter att ha lekt tetris med våra värdesaker börjar vi åka. Produktplacering i all ära, men Ipod räddade mitt liv den dagen. De tio minuters sömn jag fick i lugn och ro räckte precis till att hålla stubinen lite längre.
Jag sträcker lite på mig och tittar ut genom fönstret igen. Det är svart, natten har kommit och vi borde ha minst en timme kvar innan vi är framme vid flygplatsen. Så plötsligt passerar en vägskylt med ett flygplan på och en avtagspil, hoppet stiger men... Vi svänger inte. Kanske det är fel.. nej det låter inte klokt. Som en spik i huvudet hörs då från högtalaren: "Ursäkta är det nån på bussen som talar franska?"
Språk är alltså inte en merit om man ska bli guide, det ökar ju arbetsmöjligheterna. Dock så betyder det att vi är körda, hårt. Turen vänder lite då det visar sig att en tjej inte sov under högstadiet och lyckas få fram att han ska bara åka och byta buss, för att lastluckan är trasig.
Jahaa så vi... snacka om att alla var som vandrande landminor. Men den ljusa sidan var att man fick sträcka på benen och lätta på blåsan. För som grädde på moset, funka ju inte muggen. Så vi låter chaffisen lasta om och ockuperar nästa buss. Nu var det som så att nån amatörturist hade gått och brytit nånting. Detta ljushuvud hade nu tydligen tröttnat på att sitta inklämd och tagit upp mer än sitt säte. Så jag låg i gången...
En timme kvar tills flygplatsen... 59 minuter kvar tills... zzz
Viva la Frans! I
Jag kom just på att jag ännu inte klottrat ner det största turistiska snesteget sen 'Columbus indien'. Jag snackar naturligt vis om Val Turance, Frankrike - 06, en tidig sportlovsmorgon. Klockan var väl inte ens vaken när bilen felparkerade vid taxibanan på Arland. Vinden skulle ha blåst genom mitt hår när jag steg ur bilen... men det var vindstilla. Med en stadig hand tar jag tag om min skidbag som toppar bagaget. Jag drar ut den och får resten av resväskorna i famnen. En stor kraftansträgning från min sida gör att morsan kan skjuta in en vagn under mig och så bar det av. Genom terminalen drar jag, Benny, Isac och en flummig jävel namngiven Adam. Fyra snubbar som i slowmotion tog stegen mot flygplanet. Så fort planet var i luften ekade ryktet:
De kollar inte leg om man ska ha öl! De kolla inte lägg om man ska ha dö! De kollar inte läget om man ska dö! Det är lågvatten på öland...
Ja vi var då fyra polare som drog till Frankrike under sportlovet för ett bra tag sen. Skulle väl fylla 18 snart men det är väl roligare om det är lite tabu va? Men resan är inte vad historian handlar om, inte för att semestern inte var rolig i sig, den ägde hårt. Men:
1) Jag kommer inte ihåg så jävla mycket för att få ihop en historia som ni skulle förstå.
2) Fuck-ups är så mycket roligare.
Vad hände då, jo vi bodde på ett lägenhetshotell och levde livet. Åkte skidor i alper som var tömda på folk, för att det tydligen var svårt att åka bakfull. Själv sköt jag upp baksmällan tills de tre veckorna efter hemkomsten. Morsan var så glad alltså. Ja vart var jag, i Frankrike redan? Öh ja och nu ska jag inte avslöja att vi åkte med Northlander för de har säkert skärpt sig ordentligt efter den här veckan.
Checkar in på hotellet och börjar hamstra förnödenheter, så som alkohol, öl, sprit, frukost. Två timmar senare hittar vi backen, tror jag. Det eller så gick vi för att köpa på oss mer förnödenheter. Hur som haver! Under en hel vecka åkte vi skidor i de sköna franska alperna, raggade på engelskor över 30 och barhoppade mellan lägenheterna.
Så kom då den sista dagen. Under hela veckan hade vi alla haft en dag då vi mådde lite dåligt, inget förvånande men vi överlevde. Det vill säga alla utom Isak, som kokade den näst sista dagen. Äh vi låter honom ligga tyckte vi, så illa var det väl inte. La maten brevid honom och gick ut för att åka skidor. När vi sen kom tillbaka hade han inte rört maten...
- Är du sjuk äll'r? fråga jag. Men när jag kände på hans panna brände jag mig bokstavligen. Här nånstans insåg vi att, det här var inte så där jävla bra. Klockan 12 dagen efter skulle vi vara utcheckade och packade.. öh, ah. Så vi slår lite signaler runt om för att se om det finns en läkare i närheten. Efter mycket om och men på franska kom vi fram till reseledarna.
Men nån läkare fanns inte.. det fanns snarare ingen alls i andra änden. Bara en tjej som ursäktade sig och sa att de var totalt underbemannade på grund av sjukdom. Ironi? Så det fanns inte mycket mer än att börja packa för morgondagen. Och nu slår det slint totalt, mycket nöje!
Klockan var morgon och Benny gick ut för att fråga vart vi skulle slänga alla sopor, vi hade fått order om att städa lägenheten ordentligt, annars. En stund senare kom han tillbaka och såg, lite förvirrad ut.
- Öh jag tror att vi bara ska städa allt... typ. Eller så ställer vi det i korridoren. Jag var övertygad om att så kunde fallet inte vara, så jag tog en tur ut till lobbyn. För sista gången.
- You cleán, the kitchen... and you cleán the bedröm... and
- Yes I know, but what shall we do with the garbage?
- ?? yöu cleán the kitchen... then yöu cleán the bathröm...
- We have! What shall we do with the garbage??
- Carbunkel?
Som en ängel steg då en reseledare fram och tog över. Jag ställde samma fråga till denna, men jag är lite skeptisk till någon som börjar ett svar med "jag tror att..." Så jag bad honom fråga den snälla receptionisten. Förvånande nog lät det såhär:
- Vaat shall dey doo vit de garbagde??
- ... yöu clean the kitchen...
Väl tillbaka i rummet rensade vi ut allt, lånade en snöskyffel för att få ut alla burkar och glas. Kollade så att vi inte hade haft sönder allt för mycket och att TV:n satt kvar där vi fann den. Sen bar det av mot entrén med resväskor och en Isak med glappande termostat. Ute i receptionen satt c:a hundra svenska ungdomar, alla lika glada, alla lika pigga och ingen hade en susning om "vad fan vi skulle göra nu". Efter en stund kom en buss, för kanske tjugo pers. Chaffisen började sen handplocka människor och sen kom en lista skickad till oss. En buss skulle ta oss härfifrån till en bar en bit upp, där vi skulle byta till en stor buss som skulle ta oss till flygplatsen. Vi var grupperade efter lägenhetsnummer, kommer inte alls ihåg vad vi hade, men vi var sist. Yeaay... Och av nån anledning gick bussarna med halvtimmestrafik. Vi övervägde att gå upp och vänta där, men temperaturskilnaden mellan Isak och snöstormen fick oss att chilla här.
Nån idiot kläckte "nu kan det i alla fall inte bli värre", så jag skyller resten av berättelsen på honom.
