liberateddude

Slutetappen i min resa börjar med att jag ligger och sover på någons skidor. För självklart bytte vi till en buss med mindre bagageutrymme, hur ska det annars bli så krångligt som möjligt?

Väl framme vid flygplatsen är vi vilse igen. Vi vet som vanligt ingenting, det verkade vara det underliggande temat i den här berättelsen. Allt jag kan vara säker på just nu, är att vi är försenade och inte lite heller. Guiderna tackade för resan och var snabba på att förklara att, om det skulle vara nånitng, nånting litet som vi bara kanske skulle kunna tänka oss att klaga på. Så kan vi göra det hos någon annan. Men vi tackar som fan och ställer oss i kö.

Som inbiten scandinav kan jag väl inte kalla det för kö... men vi hade ett system. Vi fick vara glada att det inte brast ut ett slagsmål efter varje "next!". Så vi skickade fram vår modigaste kämpe, anförtrodde honom med allas pass och en jofa hjälm. Våran modigaste var Benny, för han skrek "inte jag" sist. Han återvände, helt färdig och han förde goda nyheter med sig, planet var också försenat och vi kunde borda inom nån timme. Åtskilliga timmar senare började vi fundera på om man kanske skulle köpa en resepalör, för uppenbarligen räknade inte svenskar och fransmän på samma sätt. Här är det väl 60 minuter som blir en timme, eller nått sånt, kanske är jag som är lite lågt informerad?

Men borda planet gjorde vi, fränt med benutrymme fick vi. Och med vi menar jag, jag och benny som var under 1,75. Skulle man ta sista ölen i frankrike på planet och pusta ut... eller skulle man bara hitta ögonlappar i handsfacken och glömma att man över huvudtaget hade lämnat Sverige?

slutettappen tog sin tid, men vad är inte en grym berättelse, om inte ett perfekt avslut på en grym semester. Fast det var skönt att få komma hem och koppla av.