the vardag continues
Så var man tillbakapassad till sängliggarnas skara efter en härlig vecka i barnlandet. I Norge så finns det en fin inghägnad hage anpassad för väldigt små människor, komplett med rullband, mjuka saker som står i vägen och instruktörer.
Ja vi är väl egentligen också ganska mjuka och stå ivägen är något som vi gjort till lite av en konstform. Men efter att ha sett flera barn flyga in i mina kryckor så faller jag inte längre in i den kategorin. Benet är fortfarande mer likt en karikatyr av en smurf (ja vit längst ner, blå i mitten, vit högst upp och allt med en konstig form) och jag jagar barn på två metalpinnar.
Det hela gick vägen och jag lyckades göra ett namn för mig här i Hafjell. Folk stanna och fota, kände mig ganska blottad och utnyttnjad... men jag gjorde i alla fall nånting vilket är tre gånger bättre än förra veckan då jag inte gjorde mer än att ha hur-många-filmer-kan-jag-utantill-maraton.
"Så får jag ett samtal från chäfen" som börjar snällt och frågar hur jag mår och hur det har gått och om jag hellre ligger över eller under... va? nej ingeting... right, ja likt Bill Lumberg från Officespace går det då över i en liten segare ton och jaa. Jag skulle tycka att det var bäst om du stanna inne imorn, right. Smackar lite självbelåtat om läpparna när hon medelar att det var nog i allas intresse om jag gjorde så lite som möjligt fram till måndag.
så öhm... Fitta... Jag måste medge att hon har rätt. Olikfärgade ben kan inte jobba ihop, båda måste vara vita annars får det vara. Vadå? Det är ju typ som... okej.
** så öhm... Fitta... Jag måste medge att hon har rätt. Man kan inte jobba med skadat ben och att ligga stilla är nog det bästa för mig just nu. Så jag utmana mig själv och tänkte, hur bra kan jag ljuga och få min vardag att verka bättre än din, enbart från ett soffperspektiv.
to be bored
Ja vi är väl egentligen också ganska mjuka och stå ivägen är något som vi gjort till lite av en konstform. Men efter att ha sett flera barn flyga in i mina kryckor så faller jag inte längre in i den kategorin. Benet är fortfarande mer likt en karikatyr av en smurf (ja vit längst ner, blå i mitten, vit högst upp och allt med en konstig form) och jag jagar barn på två metalpinnar.
Det hela gick vägen och jag lyckades göra ett namn för mig här i Hafjell. Folk stanna och fota, kände mig ganska blottad och utnyttnjad... men jag gjorde i alla fall nånting vilket är tre gånger bättre än förra veckan då jag inte gjorde mer än att ha hur-många-filmer-kan-jag-utantill-maraton.
"Så får jag ett samtal från chäfen" som börjar snällt och frågar hur jag mår och hur det har gått och om jag hellre ligger över eller under... va? nej ingeting... right, ja likt Bill Lumberg från Officespace går det då över i en liten segare ton och jaa. Jag skulle tycka att det var bäst om du stanna inne imorn, right. Smackar lite självbelåtat om läpparna när hon medelar att det var nog i allas intresse om jag gjorde så lite som möjligt fram till måndag.
så öhm... Fitta... Jag måste medge att hon har rätt. Olikfärgade ben kan inte jobba ihop, båda måste vara vita annars får det vara. Vadå? Det är ju typ som... okej.
** så öhm... Fitta... Jag måste medge att hon har rätt. Man kan inte jobba med skadat ben och att ligga stilla är nog det bästa för mig just nu. Så jag utmana mig själv och tänkte, hur bra kan jag ljuga och få min vardag att verka bättre än din, enbart från ett soffperspektiv.
to be bored
a dreadfull night i norway
Däcken slirar, sista metern, däcken slirar, vi fick inget fäste. Bilen står stilla, det var ju bara nån meter kvar. Vi kliver ut, redo för att putta på.
- Det går inte, däcken far bara runt.
- Men nu kommer det någon!
En bil rullar fram till krönet där en mörkblå Ford desperat försöker klättra den sista metern på blank is. Föraren kliver ut och vi börjar diskutera hurvida vi ska dra upp den eller inte.
Ungeför 30 minuter tidigare låg jag på soffan i en stuga för skidlärare ca 15 minuter från Hafjell i Norge. Jag hade ätit middag och var ganska seg i allmänhet. En kollega som delar mitt boende med mig kom in genom dörren och såg mig. Pizza? Var det min dåliga danska lät mig tolka, och det kändes som ett underbart avbrott i den sega eftermiddagen, visserligen hade jag precis ätit men en öl och gott sällskap är alltid välkommet.
- Vi får nog backa ner den och gå dit. Hördes en röst bakom mig.
- Ah men jag vågar inte backa i den här nedförsbacken! Det kom från förarsätet och jag vände mig om för att se om jag kunde vara till hjälp. Då jag började gå tillbaka till bilen kommer yttligare en bil fast upp för backen och stannar bakom oss. Crap, tänkte jag för vi hade redan börjat inleda förarbytet.
Allt som kan gå fel går åt hellvete och bilen börjar sakta glida bakåt, handbromsen tog inte, att stompa bromsen hjälpte inte, jag hörde bilen bakom tuta i panik och ljusen bländade mig i backspegeln.
- Men vänta på mig, jag hänger gärna med till pizzerian. Jag gick för att hämta jackan och frågade om det var kallt ute, det var det.
- Kan vi inte låna Jacobs bil? Undrade min kollega. Jag ville ogärna väcka honom men vetskapen om hur långt det var till pizzerian och gradantalet utomhus fick mig att tänka om.
Jag knackade försiktigt på innan jag öppnade dörren, fick nycklarna och ett hummande ja till svar. Vi satte oss i bilen och svor över hur kalla sätena hinner bli bara på ett par timmar. Bilen startar utan problem och vi beger oss mot Hafjell.
Redan vid första backen borde vi gett upp, men det är så lätt att säga nu antar jag. Bilen slirar till och jag tappar fästet, jag backar och kommer läskigt nära räcket, nästa gång ska jag ta det lugnare säger jag till mig själv. Men det var inte problemet, vi får upp bilen och kan ta med satts. Backen försvinner bakom oss och vi skrattar över hur lätt det hade gått. Det vi glömde var att det är yttligare en backe innan stora vägen.
Jag varvar bilen istället för att ta det sakta och vänta på fäste. Likt en ismaskin som slipar en hockyrink slirar jag sönder vägbanan till en stor isfläck, bara en meter från där det blir flakt igen står bilen stilla.
Bilen vägrar stanna, bilen som står bakom oss försvinner ner i ilfart och det hade vi också gjort om jag hade kunnat se nånting. Jag känner snön mot min fot och sen mot mitt ben, vi är vid väggrenen och påväg mot räcket. I paniken hinner jag bara tänka på att köra bromsen i botten med det är försent. Med dörren på vid gavel och mig halvägs in genom den kör vi upp mot räcket. Det smäller inte, vi har inte hög fart nog för det, men det är nog för att dörren ska stängas igen. Hårt. Fastkilad med mitt högerben i springan skriker jag så högt så det hördes i hela byn. Chocken sprider sig bland de som var med och paniken stiger inom mig.
Jag försöker fokusera på nånting annat än smärtan och börjar skrika ut order. Håll upp dörren, ring en ambulans eller brankåren, vad som än kan flytta på bilen tillräckligt för att befria mitt ben. Ingen respons, tiden känns oändlig. De ringer hör jag en tjej skrika och de börjar fråga hur jag mår.
- Jag kan röra på tårna så det är inte brutet, och jag tror inte det blöder heller. Ropar jag. Hur illa det var vågade jag inte tänka på, jag försökte fokusera på nånting annat och killen som satt i den första bilen, han som tänkte dra upp oss började nu undersöka mig. Han slutade hålla upp dörren, han hade nästan bänt upp den i tron om att jag satt fast över bröstet och inte kunde andas.
- Kan du kliva in i bilen tror du? Frågade han mig och även om jag viste svaret kändes det som en bra idé att bara följa efter och försöka att glömma smärtan i benet. Földen av det blev nu att jag vred benet i springan och jag trodde nästan att jag skulle förlora benet för en sekund. Tillbaka ut återta komandot. Efter kanske 10 minuter, ingen var säker på hur länge jag satt fast men även om jag vill säga flera timmar så känns det inte rimmligt.
När vi äntligen lyckades köra fram bilen hoppa jag allt vad jag kunde och flög över räcket, sprang ovanpå pudersnön och flög tillbaka in på vägen. I lycka pustade jag ut och var lättat över att smärtan i benet var över. Den lyckan höll i max fem sekunder. En tjejpolare vid namn Martina han precis fram för att krama om mig då jag föll ihop i hennes famn. Smärtan i vaden var outhärdlig, den kan bara beskrivas som att vadmuskeln skulle vara av på mitten och någon drog de två halvorna åt varsitt håll. Krampaktigt ville benet vrida sig som om det naturliga utgångsläget numera var som benet satt i bildörren.
En ambulans hämtade upp mig och i skenet av de starka lamporna försvan jag ner i båren. Smärtan kom och gick i pulser och jag försökte skämta om allt jag kunde för att hålla fokuset borta, men kramperna blev värre och jag kramade om stålramen. 10 minuter senare lyftas jag in på röntgen i Lillehammer.
Inget benbrott, men risk för att de skulle operera vaden var det jag fick höra innan sjuksystern lämnade mig i hallen, mitt i natten. Jag ville bara sova, glömma att mina skiddagar för den här säsongen var över. Men jag har tur, visserligen kommer jag inte kunna gå på ett par dagar, men när smärtan är över kommer jag kunna jobba igen. Tills dess är hörnsoffan här hemma min, punkt.
- Det går inte, däcken far bara runt.
- Men nu kommer det någon!
En bil rullar fram till krönet där en mörkblå Ford desperat försöker klättra den sista metern på blank is. Föraren kliver ut och vi börjar diskutera hurvida vi ska dra upp den eller inte.
Ungeför 30 minuter tidigare låg jag på soffan i en stuga för skidlärare ca 15 minuter från Hafjell i Norge. Jag hade ätit middag och var ganska seg i allmänhet. En kollega som delar mitt boende med mig kom in genom dörren och såg mig. Pizza? Var det min dåliga danska lät mig tolka, och det kändes som ett underbart avbrott i den sega eftermiddagen, visserligen hade jag precis ätit men en öl och gott sällskap är alltid välkommet.
- Vi får nog backa ner den och gå dit. Hördes en röst bakom mig.
- Ah men jag vågar inte backa i den här nedförsbacken! Det kom från förarsätet och jag vände mig om för att se om jag kunde vara till hjälp. Då jag började gå tillbaka till bilen kommer yttligare en bil fast upp för backen och stannar bakom oss. Crap, tänkte jag för vi hade redan börjat inleda förarbytet.
Allt som kan gå fel går åt hellvete och bilen börjar sakta glida bakåt, handbromsen tog inte, att stompa bromsen hjälpte inte, jag hörde bilen bakom tuta i panik och ljusen bländade mig i backspegeln.
- Men vänta på mig, jag hänger gärna med till pizzerian. Jag gick för att hämta jackan och frågade om det var kallt ute, det var det.
- Kan vi inte låna Jacobs bil? Undrade min kollega. Jag ville ogärna väcka honom men vetskapen om hur långt det var till pizzerian och gradantalet utomhus fick mig att tänka om.
Jag knackade försiktigt på innan jag öppnade dörren, fick nycklarna och ett hummande ja till svar. Vi satte oss i bilen och svor över hur kalla sätena hinner bli bara på ett par timmar. Bilen startar utan problem och vi beger oss mot Hafjell.
Redan vid första backen borde vi gett upp, men det är så lätt att säga nu antar jag. Bilen slirar till och jag tappar fästet, jag backar och kommer läskigt nära räcket, nästa gång ska jag ta det lugnare säger jag till mig själv. Men det var inte problemet, vi får upp bilen och kan ta med satts. Backen försvinner bakom oss och vi skrattar över hur lätt det hade gått. Det vi glömde var att det är yttligare en backe innan stora vägen.
Jag varvar bilen istället för att ta det sakta och vänta på fäste. Likt en ismaskin som slipar en hockyrink slirar jag sönder vägbanan till en stor isfläck, bara en meter från där det blir flakt igen står bilen stilla.
Bilen vägrar stanna, bilen som står bakom oss försvinner ner i ilfart och det hade vi också gjort om jag hade kunnat se nånting. Jag känner snön mot min fot och sen mot mitt ben, vi är vid väggrenen och påväg mot räcket. I paniken hinner jag bara tänka på att köra bromsen i botten med det är försent. Med dörren på vid gavel och mig halvägs in genom den kör vi upp mot räcket. Det smäller inte, vi har inte hög fart nog för det, men det är nog för att dörren ska stängas igen. Hårt. Fastkilad med mitt högerben i springan skriker jag så högt så det hördes i hela byn. Chocken sprider sig bland de som var med och paniken stiger inom mig.
Jag försöker fokusera på nånting annat än smärtan och börjar skrika ut order. Håll upp dörren, ring en ambulans eller brankåren, vad som än kan flytta på bilen tillräckligt för att befria mitt ben. Ingen respons, tiden känns oändlig. De ringer hör jag en tjej skrika och de börjar fråga hur jag mår.
- Jag kan röra på tårna så det är inte brutet, och jag tror inte det blöder heller. Ropar jag. Hur illa det var vågade jag inte tänka på, jag försökte fokusera på nånting annat och killen som satt i den första bilen, han som tänkte dra upp oss började nu undersöka mig. Han slutade hålla upp dörren, han hade nästan bänt upp den i tron om att jag satt fast över bröstet och inte kunde andas.
- Kan du kliva in i bilen tror du? Frågade han mig och även om jag viste svaret kändes det som en bra idé att bara följa efter och försöka att glömma smärtan i benet. Földen av det blev nu att jag vred benet i springan och jag trodde nästan att jag skulle förlora benet för en sekund. Tillbaka ut återta komandot. Efter kanske 10 minuter, ingen var säker på hur länge jag satt fast men även om jag vill säga flera timmar så känns det inte rimmligt.
När vi äntligen lyckades köra fram bilen hoppa jag allt vad jag kunde och flög över räcket, sprang ovanpå pudersnön och flög tillbaka in på vägen. I lycka pustade jag ut och var lättat över att smärtan i benet var över. Den lyckan höll i max fem sekunder. En tjejpolare vid namn Martina han precis fram för att krama om mig då jag föll ihop i hennes famn. Smärtan i vaden var outhärdlig, den kan bara beskrivas som att vadmuskeln skulle vara av på mitten och någon drog de två halvorna åt varsitt håll. Krampaktigt ville benet vrida sig som om det naturliga utgångsläget numera var som benet satt i bildörren.
En ambulans hämtade upp mig och i skenet av de starka lamporna försvan jag ner i båren. Smärtan kom och gick i pulser och jag försökte skämta om allt jag kunde för att hålla fokuset borta, men kramperna blev värre och jag kramade om stålramen. 10 minuter senare lyftas jag in på röntgen i Lillehammer.
Inget benbrott, men risk för att de skulle operera vaden var det jag fick höra innan sjuksystern lämnade mig i hallen, mitt i natten. Jag ville bara sova, glömma att mina skiddagar för den här säsongen var över. Men jag har tur, visserligen kommer jag inte kunna gå på ett par dagar, men när smärtan är över kommer jag kunna jobba igen. Tills dess är hörnsoffan här hemma min, punkt.
