liberateddude

Lokalsinne, saknar Chileno helt. Mitt vill jag påstå är fulländat med det envisas med att motbevisa mig konstant. Som när vi hade varit ute första kvällen. Vi går givetvis fel väg till city och hittar istället bästa pubkvarteret någonsin. Så givetvis tänkte vi då ta med alla andra dit också nån kväll senare...

-"Ja men det är typ här är det"

Kan jag skriva nu på en gång så kan ni får slänga in det igen när ni tycker det passar, annar skulle det här inlägget bli mycket mer än ett par skrolltag långt.

Stället vi hitta var inte långt ifrån Heiniken bryggeriet, eller så såg man det därifrån jag minns inte så nog. Men där fanns över en hundra pubbar, barer, ett par klubbar och delade uteserveringar. Det var inte långt till dryckeskällan kände vi och satt och mös med en stor kall öl framför Amsterdams öppna kanaler.

Det vill jag minnas att jag redan skrivit om, kommer inte ihåg om jag nämnde badkaret som segla förbi men det skiter vi i. För vi ville i alla fall tillbaka dit och ja... Det är ju snällt sagt om man säger att det sket sig, hårt.

Vi lämnar området i sedvanlig ordning. Över Van Goghs trädgård och mot statsmuseet. Där, istället för sedvanligt rakfram ska man svänga vänster... tidigt. För att komma till krogtorget som vi kalla det. Och vänster svängde vi fast ja, ett par meter och broar senare. När vi gått tillräckligt långt fram tyckte vi att nä, större än så här kan inte världen vara och gira babord.

Några meter... det borde finnas ett mått mällen meter och kilometer... aja en halv kilometer senare börja vi inse att nu stämde inte kartan med kompassen och irra bort oss lite till. Så börja vi känna igen klubbar från gårdagen och drog komentarer som "var inte det här vi såg två tjejer som hångla" och "jo men här ville nån bjuda på sprit" ja ni vet, riktmärken som sitter kvar.

Det... stämde ju, nästan. Men det är vänster här framme, det var vi i alla fall övertygade om. Och efter två vänstersvängar kunde det ju inte gå värre än att vi kom tillbaka till där vi börja. Det stämde inte heller. Nu kände jag i alla fall igen mig och vänster en sista gång, sen är vi framme.

Givetvis hade vi glömt hur vi kom till bakgatorna vi vandra runt till, från första början. Efter Hard Rock Cafe som vi tog en öl på gick vi bakvägen ut och förundrades över några coola valv vi smet under... sen skutta vi över en väg och träffa några vi kände som tog med oss yttligare en bit in tills vi kom till pubbtorget.

Som ni förstår så blev det x-antal vänstersvängar innan vi på allvar insåg att vi var helt jävla vilse. Fråga om vägen och fick förslaget att kila runt knuten på byggnaden vi stod breve. Sen kunde vi njuta av en välförtjänt öl.

-"Om jag är här! Och du är min förste styrman. Och du är också här. Vem styr då det här skeppet."


Skrek Kapten förskräckt till hans förste styrman JM. Vågorna slog högt och fartyget verkade inte ha nån specifik kurs. Med vinden i ansiktet höll sig Kapten krampaktigt mot metallramen.JM's ansikte blev vit av fasa när en stor våg svepte honom över bord och ner mot vågornas djup.

-"Aj!"

han skrek till när han träffa den väldigt tunna heltäckningsmattan på golvet. Efter att ha sprattlat runt ett par sekunder bröt han ut i skratt, uppenbarligen road över spektaklet. Kapten, lite seriösare.

-"Jag håller i mig... här!" Ropade han och sög tag i metallramen på våningssängarna i vårt hotellrum. Med ena handen runt ramen försökte han dra upp JM ur havet. Det måste ha gungat nått förfärligt för stilla, det stod han liksom inte...

Resten av besättningen kunde inte annat än att beundra skådespelat och skratta oss harmynta.

-"Kapten... Kapten... rädda mig Kapten" fick JM fram mellan skrattanfallen. Varför de hade så otroligt roligt ja...
Så går det när man skickar ut två flummare för att handla, de kommer hem med två paket juice, bröd och svamp.
Bröd och juice är inte en typ av drog. (bortsett från Bravo Appelsin och Madarin som missbrukas dagligen av ert kära humormedium)

Som JM förklara så underbart - Så här kul får man inte ha i en påse.

Så får alla kanske ett hum om hur ett svamprus beter sig. De var bara de två som testa, ovetande om hur det skulle te sig satt resten av oss "svamp-vakt" för att hålla grabbarnas fingrar borta från den svamp de hade kvar. Samt kunna rycka in om någon skulle snetrippa.

Kapten, innan han blev kapten, mådde inge bra i början. Han satt på badkarskanten och kände att det här var en dum idé. JM gick för att kolla till sin tappre med-trippare, men kunde inte hållla sig för skratt och underhöll oss istället. Varpå han glider av madrassen och börjar då drunkna. Kapten flyger ut från badrummet som Stålmannen ur en gamal brittisk telefonkiost och rusar till undsättning.

När vi inser att grabbarna är i egna osäkra händer, lutar vi oss istället tillbaka och njuter av föreställningen och lite röka. Mycket hände på Trianon rum 117.. men en sak är säker. Kapten kommer alltid att finnas där, medveten eller inte.

Fick höra att förra inlägget 'Att göra skillnad' var något självglorifierande och ja, det är det möjligen. Den skrevs ju inte direkt efter olyckan, hade den gjorts då hade den absolut haft en annan vinkling.

Så här kände jag mig från det att det inträffa tills bloggen skrevs:

Först, lite chock, vi hade fått upp honom i vattnet så själva djurdriften hade hunnit tona ner sig lite och man började haja exakt vad som hade hänt. Pulsen låg på 200... ish nånstans där.

Efter det så börja jag fokusera på alla andra (just för att slippa fokusera på mig själv, annars kan man försvinna lite i tankarna) Då var man nervös och försökte nästan skojja bort det som hände. Visst ska man vara medveten om hur det hade kunnat gå, men tänker man för mycket på "vad om" så mår i alla fall jag mycket sämre.

Sen kom såklart ångesten till mig med, alla hade lugnat ner sig och fått snacka ur sig nervositeten. När alla kiddsen hade börjat hoppa stuttsmatta med Jeppenator då börja jag må skitdåligt och kände för att hellre ringa ett par polare. Mår man skit kan det vara gött med lite sympati eller att få höra vilken hjälte man var osv...

På kvällen när vi alla satt samlade och killen på sjukan repat sig och ja hela grejen liksom blåst över, då gick det plötsligt upp för en att "shit pommfritzel vi rädda ett liv idag... fan va bra vi är". Bloggen var ju det sista innan pepptalket så självklart körde man lite egenskriven propaganda.

Men själva händelsen hade inte blivit överdriven på nått sätt och jag vet inte med er, men hade jag skrivit bloggen direkt efter att det hade hänt hade i alla fall jag aldrig velat läsa om den.

Det är sjukt hur snabbt det går från cool-lugnt till ett nära-döden trauma, ena sekunden är allt bra och man skrattar döden i ansiktet, ovetande om att han står nära nog att känna ens andedräkt.

Känslan av att nånting inte stämmer som kommer krypande. Han verkade ju må bra och tricket han satte såg cleant ut. Någon skrek:

- "Gick det bra!?" Och svaret kom väldigt fort.

- "Nej..." Så mummla han nånting och försvan sedan udner ytan.

Vattenhoppet som står på Campuset i Orsa är bara en av de väldigt många skidrelaterade atrationer som Snowcamp står för. Snowcamp är vad man kan kalla för ett skidläger, de kommer en tjugo till tjugofem små jibberkids i veckan och jag tänkte åka förbi och se hur det gick för de tre ledarna. Alric och Emelie jobba jag ihop med i Hafjell och Jeppenator gick i klassen under mig på SCoTT, skolan som starta alltihop.

Första dagen var det till råga på allting, första ungen som ställde sig på toppen av det 12 meter höga tornet. Han lutar sig försiktigt ut över kanten och följer inrunnet ner till kicken, han kommer landa i Lillån som flyter sakta längs hela området. De hade provat från halva och hoppat en del stuttsmatta så man förstår ju att han ville visa upp sig lite. Och i luften gjorde han väldigt bra ifrån sig...

Jag hade bara hunnit vara där nån timme och det var ett kärt återseende med glada miner följt av besvikna blickar då jag sa att jag inte kunde stanna längre än en dag. Det var på genomresa efter min roadtripp från DaFlo festivalen och jag skulle passera Siljansnäs på vägen hem till Stockholm.

Att folk som hoppat vattenhoppet doppar ner huvudet är ganska vanligt om man vill rätta till skidan eller lösa upp pjäxan när man nu ska börja simma i det kyliga vattnet. Så det tog en stund innan någon av oss reagera på att han inte kom upp igen. Han låg där som ett flöte med den svarta hjälmen guppandes upp och ner.

Jeppenator suger tag i kastlinan och dyker i, tätt följd av Alric. De når killen och ja han måste ha varit under vattenytan i minst en halv minut vid det laget. De når honom och lyckas vända honom rätt, han är stel som en bit trä och verkar helt medvetslös. Jag fiskar upp linan och drar allt vad jag har, när de når bryggans kant tar jag ungen från deras grepp och medans de flyger upp på bryggan rycker jag i ungens flytväst och lyfter honom. Han måste ha vägt en hel del med skidorna kvar runt fötterna.

Vi fick ner honom på rygg, Alric börjar på med hjärt och lugnräddning, jag får av honom hans hjälm och lutar hans huvud bakåt. Hans läppar är mörkblått som vattnet. Jeppe lyckas få loss hans skidor för att vi ska kunna lägga honom på sidan när han vaknat till. Allt sker väldigt fort och bara efter andra andetaget märker Alric att det är inte hans andning det är fel på. Ungens käftar är ihopbitna som ett skryvstäd och hans kropp börjar rycka.

Nu är hela han blå men han andas och jag har hört någonstans att krampryckningar är ett gott tecken, det visar i alla fall att killen lever, även om han var helt okontaktbar. Emelie har larmat och förmedlar nu killens symptomer till en sjuksköterska i andra änden.

Jag pustar ut, Alric håller om killen som vi nu vänt i framstupa sidoläge, titta vi har lärt oss nånting nyttigt i alla fall. Jag byter istället fokus till folksamlingen av de 19 andra jibberkidsen och ett par locals. Vissa tittar på, andra gör försök till att hjälpa till, få gör bra ifrån sig...

Efter tio minuter av att få bort folk och grejer från bryggan går jag istället och möter ambulansen. De får fixa resten, Alric följde med och Jeppenator leder resten av ungarna till omklädningsrummet. Vill ju inte att nån stacker skulle åka på en förkylning och inte längre kunna vara med. Jag och Emelie börjar istället med maten.

Det här var det västa senariot jag varit med om, det är inte första olyckan eller första gången jag fått höra att jag räddat livet på någon, men jag är övertygad om att det här är första gången som faktiskt jag gjort det. Vår gemensamma insatts var det ända som avgjorde om killen skulle klara sig eller inte. Läskig tanke men man får se det som en bra erfarenhet, dags för kaffe.

 

food for thought

Nu jävlar har det blivit så mycket bloggar om supande och diverse stuff i amsterdam så vi tar en paus från allt det där. Jag ska vara nykter i minst en månad och återställa blodhalten i alkoholomloppet. Vi börjar med ett inlägg om mitt nästa stora intresse. Extrem kajaking!

Allt börja med kajakfestivalen DaFlo som vart på tapeten den senaste halvtimmen. Kajakpaddling har nämts i tidigare inlägg, min favorit är den med dimma och låste toaletter, men det här är en helt ny nivå.

Frontflipp! McNasty! Spacecilla! Donkeyflipp!

Jag har aldrig fyllts med så mycket fackspråk på så kort tid som den här helgen. Kajakerna såg ut som små anknäbbar, två meter långa och kvicka som fan. Den sortens kajak kallas för playboat och de var paddelvärldens jibbers.

Master of Water hette en tävling som gick av stapeln i samband med festivalen. En av grenarna hette just freestyle och det var bland det coolaste jag sett. Som vanligt är det svårt att förklara exakt vad de gjorde men vi fick tillfälle att testa lite i bakvattnet.

- dvs "barnområdet" där det inte var strömt -

Man sitter i skräddarställning och styr båten med höften. Har man bra kontroll på den har man kontroll på båten. Vilket var lite underligt för jag tycker att jag har bra kontroll på min höft... måste varit en skev båt.

Går ni runt så för händerna längs sidan till jag kommer och stöter in i er, då tar ni tag och vänder er rätt igen. Sa Johan, tältgranne som vi bl a träffat när vi åkte puder i härjedalen, kul lirare helt enkelt. Men det där med att vara under vatten, uppåner utan att varken kunna se eller andas, inte min grej... En minut kan du väl hålla andan åt minstone, du är ju vältränad sa han. På nått sätt kändes det inte som en komplimang just då.

Så ut i forsen där det var lite mer strömt, jag var ju som en femåring på julafton och satt och skutta i min kajak av ren adrenalinglädje.

PADDLA! PADDLA! skrek han när jag vände runt i forsen, och paddla det gjorde jag som fan.

SLUTA PADDLA! VÄND OM skrek han lite senare... då gick det plötsligt inte lika bra för mig och jag fann mig snart fastsatt i ett fällt träd. Men jag vände i alla fall inte uppåner... den gången.

Rekomenderas starkt att prova, bra för er som behöver röra på höften lite extra.

En riktig kemist med 80-tals frisyr kan få det mästa att smälla. Tillräckligt mycket tvål en gummisnodd och en citronskiva så kan du slå ut halva luft vaffe. Men om MacGuiver vore alkoliserad hade hoppkoken haft en helt annan verkan.

I brist på öl efter dag två i camp Puzzles på DaFlo festivalen i Dalarna, började vi se över förådet och exprimentera fram nya berusningar. Det låter lite som om vi är alkolister på heltid men var lugna, det är bara en hobby. Full metal alkolism kan vara ett kall men det finns det inte tid till.

Även i brist på öl och pengar lyckas jag och Fritza oftas med det mästa i festväg, så vi börja med att improvisera fram lite dryckes don. En skalad konservburk, en poweraid-flaska utan kork och en vanlig hederlig kosa låg snart uppradade under halsen på systemets billigaste wiskey.

1 del lord Calvert

3 delar castillio del Gredos

...ish

Festivalbomb med lång stubin. Ett litet missöde i upphällningen kom att leda till den skummaste grogg som nånsin blandats. Eller är drink den fakliga termen ni som är bartenders? Det var svingott... otroligt förädiskt, den gjorde jobbet lite väl bra. I början var den väl mer som ett roligt expriment men när talförmåga, koordination och orientering havererade en efter en började jag känna mig aningen förgiftad.

Med tungan felparkerad i halsen erkände vi nederlag och stappalde hem till vårt tält. Så slutar en av de hårdare kvällarna sen champoluc.

mer om Amsterdam och mina bravader i det platta landet, men först, en tripp till Dala-Floda för lite kajaking och skumma festivaler

DAFLO som festivalen heter ägde rum nu i helgen och jag trilla väl in på ett bananskal kan man säga. Någerlund unik festival men en speciel blandning av folk. Dans, Musik, Cirkus och Kajaking är inte en koppling många gör när de sitter på msn en måndagnatt.

På en bondgård mitt i mörkaste Dalarna bor en familj med x antal barn. Dessa barn växte upp och började med lite olika sporter, ett par år efter det bjöd de in vänner och lika sinnade och vips, världens minsta festival föddes. Hur jag hamna där... inte helt säker, men fel var det.

Jag känner lite cirkusfolk, jag lyssnar på musik, har en gång dansat och är fortfarande awesome på det (nej säkert, fråga... fan nu kommer jag inte ihåg hennes namn, men skit samma) och jag har paddlat havskajak. Inget av dessa imponerade märkbart, ja förutom på tjejerna jag dansa med lördag natt.

Men mitt intresse för kajaking har vuxit till den ekonomiska nivån då plånboken flyr tältet. Man har ju en fallenhet för sporter som kostar något överjävligt.

Intresset för att dricka, det delade jag med min dryckesbroder Fritza, dock var vi de ända på campingen som tog det på så stort allvar. I tron om att det här var en festival med arvika-potensial så laddade vi för fyra hårda dagar. Res lätt, drick mycket och ta fan inte med saker som kan försvinna är tre regler jag följt på liknande tillställningar, men när man kommer in på området och det första man hör är en frågan om någon har en ipodladdare, då fick vi tänka om.

Som sagt kajak och cirkus festival, är lika med prylbögar, renodlade kajaknördar och överdrivet viga flickor... få av dessa var fulla innan lördagkvällen och vi fick en ganska hård drägg-stämpel i pannan redan dag ett.

Efter tre riktigt hårda dagar i Amsterdam kändes det som att det inte kunde bli bättre, men efter oväntat intag av jordgubbar begav vi oss till det sista vandrarhemmet och upptäckte att, jo det kunde faktiskt bli mycket bättre.

I brist på proviant bestämde vi oss för att sära på truppen, jag, tillsammans med Fröknarna Fräken och Leslie samt Chileno tog packningen för att bygga bo på vandrarhemmet Trianon. Vi hade redan lagt en deposition men vi kunde inte komma upp på rummet fören klockan... ja vid den här tiden.

Kapten, som skulle komma att få sitt smeknamn i nästa inlägg, försvann djupare in i Amsterdam för att samla förnödenheter och dryck.

- sidestory - När vi fått ut nycklarna från receptionen kommer ett indiskt par i äldre 20-års åldern ner och ser lite irriterade ut. Med helt underbar Apu-dialekt börjar de förhöra portiern.

- When we came up to oure room they had not cleand it!

Portiern tittar upp och ser lite rutinmessigt medlidande ut.

- ok?

- How can you give kees to a dirty room, isn't that agianst you policy!?

- Well... (han var så skönt seg) There are a lot of rooms to clean, we havn't got to yours jet...

Ja det var historien om hur en holländare på egen hand fick två indier att tappa talförmågan, något som jag anser vara skrivvärt, eloge till honom.

Under tiden baxade vi upp våra otroligt lätta väskor upp för en trappa som, jag tror också finns på lustiga huset på Grönan. Det var en utmaning hur som hellst. Fröken Fräken lyckades fånga en hiss men den rymde bara henne och två ryggsäckar. Väl uppe på rummet möttes vi av en fantastisk svalkande atmosfär, höga våningssängar och ett fönster med fantastisk utsikt.

Rummet var stort, högt i tak och med åtta våningssängar av metal som varken knaka eller flytta på sig. Ett badrum med badkar och en hall med spegel.  Vad gällde rymlighet var det här en bra uppgradering från Botelet och bra mycket svalare än det första vandrarhemet. Under Trianon låg en kinaresturang som doftade kokt ris eller "lice" som jag hörde en kock säga när vi passerade. Resturangen gick ut en bit på baksidan och bland fläkttrummorna på taket gick det utmärkt att sitta och glassa lite i solen.

Så vi tände en splif, tog fram jordgubbarna och satte oss i en ring i doften av kinamat. Den stora trädgården som omgav resturangen gav oss en awesome oas i centrala Amsterdam. Våra namn blev sedan odödliga, inristade i en lufttrumma av Fröken Fräken och en spik eller vad det nu var.

Aah den friska havsdoften och vattenstänket i ansiktet, vinden som for genom håret och lukten av disel från båtmotorn.

Det här, var inte en bra morgon. Klockan var fem timmar efter att vi kom hem från Sensation White och under den tiden skulle vi ha hunnit sova, städa, packa och käka frukost. Tre av fyra är väl inte jättedåligt men jag hade hellre skitit att städa...

Väl i hamn på Centraal Staation som det oranga folkslaget stavar, föll samtliga passagerare - som alla tydligen var uppe för tidigt -  ut likt kläder ur min garderob. Vi lunkade sakta över till sidan där tåg går ifrån och satte kurs mot nästa vandrarhem, Trianon. Underbart nog låg Trianon ungefär vid samma ställe som det första... som hette öhm nånting helt annat.

Ja, men nu var det som så att vi var ju utkickade klockan 11 men vi fick inte checka in förens klockan 2... Och det fann inte mycket vi inte skulle gjort för lite sömn. Så i väntan på ett sådant tillfälle, decka vi i Van Gogh's park igen. Vi kände oss liksom hemma där och hade vårt egna lilla stammisträd vid lunden. I skuggan av en... ett träd, ligger vi nu i halvdvala och ser på det förbipasserande folket.

Där ser vi flummarna, parkdräggen, barnfamiljerna, hundägarna, konstfacket, en chucknorris-kopia som var awesome och en bondtjej?

- 'Ello! En vitklädd tjej med flätor stuttsar fram mot oss.

- ... uhm hi! svarar någon ur vårt gäng.

- Would you like to try some strawberrys??

Frågan kom som en gåva från ovan och i mun på varandra skriker vi av glädje:

- öööh... what?

ja okej vi inombords skrev vi av glädje, våra röster var bara för sega för att förmedla känslan. Så bondtjejen fortsätter:

- Yes would you like to eat some strawberrys, we're having a big competition to save our strawberrys.

Jag skulle ljuga om jag påståd att jag hade en aning om vad hon pratade om, men ordet strawberrys hade redan lämnat stora röda tomrum i mitt smakcentra som bara måste fyllas. Vi nickade och fick nån fly'ers där det klart och tydligt stod.

Sensation White börja lida mot sitt slut. Alla var stört trötta och vissa av oss somna med jämna mellanrum. En av dessa var eran trogne skribent som bevisat att män faktiskt kan multitaska, bara inte funktionellt.

När jag följde efter Chileno genom dansgolvet tillbaka mot resten av folket började det så smått att grumla tills sig framför mina ögon. Ögonlocken blev tyngre och jag somnade faktiskt gående. Det gick ju bra tills Chileno svängde och jag fortsatte rakt fram, jag vaknar ett par meter senare av att jag står och glor rakt in i fejset på en något förvånad men säkert lika trött människa med färgglatt hår.

Chileno han som tur var ifatt mig och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka. Väl i hamn vid ölkiosken slog jag ner mig brevid Fröken Fräken som inte hade den bästa av stunder. Vi var båda helt slutfestade och det dröjde inte länge innan våra huvuden lutade mot varandra...

En batong svävar i luften framför min näsa. Det är så härligt att sova så när man vaknar gör kroppen allt den kan för att få tillbaka en till drömmarnas land. Men den här batongen var ingen vanlig lördagmorgonillusion, i andra enden på den satt en hand som tillhörde en väktare.

- Jag har faktiskt drömt att jag svarat i telefon och när man vaknat till kunnat känna telefonen i handen tills man insett att det bara var en dröm, hjärnan är en jävel på illusioner. -

Batongen i alla fall tyckte att det här var ett dumt ställe att sova på och ville förflytta oss snarast möjligast, svin. Detta är ett återkommande tema, det är något med en sovande svensk som får holländare att sluta se orange och börja gnälla.

Som tur var stod inte resten av vårt crew inte så långt bort och kom till vår undsättning. Så var vi på väg tillbaka till bussen och likt de 10 000 spermierna som ville in i egget vinglar nu de 8 000, som aldrig kom fram, sakta hemmåt. Jag hoppas att jag, med min observationsförmåga använder den flitigare om jag skulle resa ensam, för jag hade inget minne av vart vi skulle eller hur bussen såg ut. Det var väl därför Chileno var reseledare.

Väl på bussen dröjde det inte länge innan Fröken Fräken och jag åter använde varandra som huvudkudde och hotellet uppenbarade sig snart för mina ögon. Klockan var sisådär 7-ish på morgonen, om en timme serverades frukost fram till 10, efter det skulle vi checka ut...

It's Sensation White! flera hundra vitklädda människor strömmar mot samtliga ingångar till Amsterdam Arena, innan vi tar upp biljetterna och beger oss in i folkhavet, här är ett youtubeklipp för att få lite perspektiv.

Sensation White Amsterdam 2008

Detta var för två år sedan, men ni ser att vi är ett par stycken som är med. Årets show bestod av en pyramid, till en början täckt med vita lakan. Fast vi är inte där riktigt än, för när vi steg av transerbussen som gått från hotellet kan hela torget bara jämnföras med ett spärma-race mot ett ägg. 3000 vitklädda figurer stuttsandes fram och tillbaka mot varandra i ett försök att forcera dörrar och spärrvakter.

När vi kom in var första tanken, nånting att dricka. Andra tanken, lite gladare, de serverar öl här. Men efter fem minuters köande får man beskedet att allting självklart ska vara krongligare än på ett sjukhus mitt i influensa-rushen. För att kunna betala nånting måste du ha ett betalkort i rätt färg och valör, dessa säljs på separata punkter eller av förbigående organgeklädda männsikor, för att höja säkerheten - ja visst - och för att vi ska pröjsa mer än vad vi kommer förbruka under hela kvällen.

Så... två tredjedelar av en halvtimme senare är vi ute ur förvirringen och bättrar på salonsberusningen en aning. Vi går ut i "lokalen" och snubblar nästan över våra egna hakor, som nu hänger vid fotknölarna. Det sitter folk på läktare som går högre än globen, det sitter folk på staketen, folk står runt en gigantisk pelare av skynken mitt på golvet, folk sitter på annat folk och alla är vitklädda.

När musiken drar igång kändes det som om man skulle kunna dansa hela natten.. och det var väl nästan helt sannt också. I början drar vi runt lite, det är inte så otroligt packat än, men vad kunde man vänta sig, vi var ju bara 10 000 i en lokal gjord för 15, så. Vi hoppa runt och flasha några snygga moves, det mesta hade jag med mig från mina dagar som rajvare och det gick la sådär. Stört kul hade vi i alla fall.

Runt pyramiden stod ett flertal dj's och lira dunka dunka, brorsan frågade senare efter namn och låtar och jag kände mig lika allmänbildad som miss America när hon höll sitt tacktal (se youtube, awesome klockan 3 på kvällen grej) Vi stötte på några gamla polare till mig och Chileno, bl a Ignis och Accel... Det var... det.

Vi hoppar fram lite i tiden tills när nånting annat händer.

Ridån faller! Och nu jävlar blir det drag. Jag, JM, Accel och Katen flyger upp mot scenen, för längs hela pyramiden kan man nu se att det går trappor, hela vägen upp till dj'n. Trapporna bildar en scen i sig och hela publikhavet står och kollar upp mot oss. Under hela vägen har vi också samlat på oss lysdioder och blinkande armband så man sticker ut ganska bra också. Inte fören nu inser jag hur jävla stort det egentligen är. Som en konsert på globen, står jag och blickar ut över ett massivt publikhav och fyllda läktare, då kommer jag också ihåg att det här bara är en av sex uppgångar som alla pekar ut från varsitt håll av pyramiden. (pyramiden som då är en hexagon drar jag.. eller nått sånt jag vet inte men den är fucking awesome, vi nöjer oss med den beskrivningen)

Plötsligt smäller det till som fan och fyverkerier bobarderar taket rakt från väggarna mellan trappuppgångarna. Det lyste upp publikhavet i gult och rött och ja det var fest helt enkelt.

Vi måste ha dansat non-stop från 10 till 2-ish innan vi började utforska ölbarerna igen. Nu började det hända underhållande grejer. För jag har ingen telefon med mig (den flög vidare från Amsterdam till Istanbul tror jag, ah den blev kvar på planet helt enkelt) Så när jag då bestämer mig för att lämna Chileno och Lesslie på trappan för att gå att joina Fröken Fräken vid mötespunken... Då hade hon och JM flyttat på sig. Så jag bestämde mig för att gå tillbaka in mot dansgolvet. Där Chileno och Lesslie inte längre är...

Så jag flyger runt och ni vet hur det är, leta efter ett par vantar och ni hittar det aldrig, leta istället för flip-flop tofflorna och ni ser vantarna ligga överst. Jag var vilsen och ensam.

Under Sensations Pyramid låg Club Sensation. Som var trång, blå och skum... så jag gick in för att kolla läget. Man kunde ta sig in på clubben från alla hålla av pyramiden och efter att ha skakat lite rumpa mot aldeles för många killar i jakt på tjejer, gick jag mot vad jag trodde var ända utgången.. Kom ut på andra sidan, där var det trappor och vitklädda människor precis som vid utgången jag gick in igenom. Och uppe bakom läktaren finns, precis som på andra stället, lika dana ölkiosker...

Ni ser min förvirring, någonsin gått vilse på lustiga huset som barn?

Ja då mina kamrater inte var där heller (otippat nog) gick jag tillbaka för att gå upp för trappan. Då insåg jag hur clubben varit lokaliserad och vandrade runt ett halvt varv, dansandes genom publiken. Väl på vad jag hoppades var rätt sida, jag vill minnas att jag prövade några gånger, börjar jag klättra.

Då skriker DJ'n: Are you ready!? och det gör ju de flästa så jag brydde mig inte märkbart.

- Let's get down everybody! Get down!

Först trodde jag han mena från trapporna och det kändes inte så jävla lustigt, så inser jag att jag är den ända på trappan som fortfarande står upp. Så jag flyger ner på golver och hinner precis i tid, för den här Dj'n ska slå tittarrekord på youtube.

Ur gigantiska flektar i taket skjuter det ned rök mot trapperna, enligt mina vänner såg det jävligt häftigt ut. Jag andades bara häftigt. Trycket var så hårt att det knappt gick att ställa sig upp, trapporna skaka och röken gjorde sikten till en östersjö-liknande grå dimma.

Och ja... det var awesome. Efter det hitta Chileno mig och vi återförenades med hela gänget. Nu var det inte långt till hemresan och det kunde ha gått bra illa.

Mycket riktigt käkade vi gårdagens kvällsmat till frukost. Men en eloge ska vi fan ha för att ha vandrat genom Amsterdam från Central Station ner till Museumplats, gå in på en världskarta kommer ni se att det är ett par centimeter. Och inte bara det utan vi var även törstiga som fan efter all röka, hungriga av samma anledning plus att vi inte hade käkat sedan middan och ingen av oss rörde nånting utav det förän vi kom tillbaka till parken, där vi insåg att vi var för trötta för att äta och gick och la oss.


Amstel Botel

Där vi skulle spendera natt nummer tre här i Holland. Hotellet, som för er som inte gissat det var en båt, låg bortom centralstation en bit in bland kanalerna norröver. En natt ingick i ett paket tillsammans med biljetter till Sensation White. Så dagens första mål var att ta sig dit. Vi tackade Sofie för gårdagens hemkomst, övertygade om att det var helt och hållet hennes förtjänst, sen begav vi oss norröver. Något som gick oväntat enkelt och är därför inget att berätta om.

Väl inne i receptionen gungade vi allesammans lite härligt fram och tillbaka. JM och Lesslie som bor tillsammans även hemma i Swea Rike fick dubbelrummet. Resten, fick också dubbelrum fast ett för många, konstigt nog. Jag och Chileno som går way back tog på oss att dela ett dubbelrum medans Kaptenen och Fröken Fräken fick var sin. Då Chileno och jag ansåg oss mest morgonpigga tog vi på oss att ha förkröket i vår hytt. Sensation White slutade klockan sex på morgonen och klockan elva skulle vi vara utcheckade och klara... det var intresant.

Jo sidenote. Vi var tvugna att testa Sofies avskedsspliff och gungade därför lite exktra när vi tog emot nycklarna, vilket försvårade receptionistens arbete, med tanke på hur bitchig hon var kan jag anta att vi inte var det första heller.

Rummen var väldigt stora för att vara hytter, även dubbelhytter med hall, badrum med en dusch placerad bakom toaletten av någon med svart bälte i tetris. Och så två assköna morgonrockar på sängen. En välkomstpresent från sensation white, tyvär aldeles för stora för att vi skulle orka plocka med dem hem.

Men det var givet, förkröket skulle hållas enbart iförda morgonrockar. Ölen på kylning i soptunnan som vi stälde i duschen och sen var det bara all in. Det bästa blev sedan då vi begav oss mot sensation då jag och Chileno erskorterade hela gänget tillbaka till deras rum, samtliga endast iklädda denna rock. Då fick receptionisten nånting att tänka på.

Förkrök på en båt var en mysig upplevelse, jag och Kaptenen använde oss av båtens vaggningar till att ge kraft åt hävarmen, mindre ansträngning för nästan mer öl, you do the math. I väntan på bildbevis på samtliga äventyr hoppar vi framåt i tiden tills det var dags att äta middag, och vi skulle ta båten tillbaka in till stan.

I förra inlägget presenterades Sofie, en glad holländska som kom att bli vår guide genom Red Light Distrikt, hon har precis lätt in oss på en väldigt eftertraktad och väldigt överbefolkad strippklubb... av den anledning av att vi var törstiga och ja.. fråga inte.


Tittis!

- Eva - guds gåva till Adam när han tröttnat på att vattna buskarna i lustgården /Anonym


In gick vi, det var 5 hela cent i inträda men med en unik variant på dricksgivandet. Det fanns två barer, vad vi såg för vi kom inte så långt in. Vid den fösta baren kunde man sitta och ta en drink och vid den andra baren kunde man sitta och bekanta sig med personalen... öh ja, svårt att få klartext bland tankarna. Vi var lite bland molnen och det var bara jag och JM som tog oss fram till den första baren. Där står Greta 42 i en korset och... flätor.

Dryck kostade.. pengar och mynten som man gärna villa ha tillbaka vandrade upp och la sig på denna kvinnas giganstiska meloner som välde ut i ansiktet på en.

- For me? sa "hon" med ett försök till puppieeyes. Nu vet jag inte exakt vad ja på holländska är men mitt och JMs
- ööööh... räckte för att hon med ett leende plinga i en klocka och for tillbaka till kassan. Jag och JM kasta en hjälplös blick på mynten och sedan på varandra, vi vände oss om och spana in bardisk nummer två.

Dagens "fotölj" kom från fröken fräken som efter 20 minuter ställde frågan: Är de nakna?

Som svar på det, ja. Mycket. Men inte på det här grasiösa sättet när de retsamt tar av kläderna som man ser på... som jag hört att de gör på film. Fast åh andra sidan var det inte många kugghjul i rörelse och det kan ha gått för fort för oss.

Det var nu det blev lite för creepy för nakna brudar i all ära, men i famnen på Adolf, 58 som betalt mer än Greger, 64. Efter kanske fem, sex minuter insåg jag att jag har följt en asiatisk brud från strippstången ner till en person vars tänder ligger i glas vatten om nättern. Jag vet inte vad ni skulle gjort men jag halv-panika och vänder mig till rästen av sällskapet. Vars ansiktsuttryck signalerar samma motvilja till att stanna för en drink till.

Väl ute i den friska luften började man lägga märke till Red Lights inkomstkälla. Förut hade man varit upptagen av att kolla in det som visades upp, nu såg man torskar till höger ock vänster. Välklädda wall-street män, hood-beklädda underklassare, en som såg ut som Peter Sipen, turister och de vanliga stammisarna.

Det stank fan så mycket fisk så efter bara ett par hundra meter var vi alla skithungriga. Att dra tillbaka till Van Gogh's park och käka nånting friterat lät som en tre-rätters på gondolen nu. Men frukta inte, problemen är inte över än, det finns gott om bra läsning framöver.

Spårvagnen slutade tydligen gå nångång mitt i natten och nattbuss på holländska kunde igen stava till, så vi fick äta på den nya sidan av staden innan vi påbörjade den långa vandringen genom Amsterdam.

KFC, kentucky fried chicken. Vattnet rann som floder genom huggtänderna och Chileno, Fröken Fräken och jag attackerade det redan försvagade kösystemet. Resten intog ett par bord en trappa upp. De kom ner 45 minuter senare och undra va fan vi höll på med.

Chileno står föst och läser högt från menyn som visar upp helfriterade godbitarna, serverade i en kulinarisk hink. Jag och Fröken Fräken fördelade vikten mot varandras axlar, för vi började bli jävligt trötta i benen.

- Det var fan va det här tog tid... Sa jag irriterat till Chileno.
- Ah det verkar som om den kön går snabbare. Chileno nickar åt vänster.

Fröken Fräken och jag slänger ett öga på varandra, vi hade båda sett en man med munkjacka och piercing stå ganska långt bak i kön. Nu var han inte längre där. Vi tittar på paret framför oss och tänker fan va de tar tid. Då ser vi, det är ju fan inte samma två österländska killar som stod där när vi kom. Det här är två nya britter som står och mumsar ur en fyra-liters hink.

- Hur länge har vi stått här? Fröken Fräkens ögonbryn sjunker och hon kollar på mig och Chileno. Vi vänder oss mot varandra och vafan, nu var det yttligare nya ansikten i den vänstra kön.

- Hur stenade är vi? Chileno och jag bryter ut i skratt medans vi byter kö. Plötsligt står JM framför oss.
- Va'fan håller ni på med?

It's a well know fakt that dutch people rules at other languages lika english, german, danish and some swedish or french. Maybe 'couse we're related way back, or maybe as a dutchman said to me, it's becouse no one else speek their language.

Svenska är likadant, det finns ingen frisk människa söder om norden som behagat lära sig svenska på nån retarderad söndagsskola och därför är vi också helt sjukt bra på att prata engelska...


The Dutches in the red light

Sofie är en av de många holländskor som vi sprang på i detta ovanligt platta land. Hon förtjänade ett eget inlägg av två skäl, det största skälet är att hon är en otroligt härlig och aktraktiv människa, det adra skälet involverar våld och mitt skallben men skit i det.

Fotbolls VM hade precis avslutats och det var dags för vuvuzela-terroristerna att vila halsarna lite och ta en öl med det sällskap som nu omringat oss. I det högt berusade tillståndet var det svårt att se skillnad på oragange och orange så vi högg tag i första bästa organism och börja förhöra dem på svenskaglosor. Nu var vi ju i Holland, det ända ställa på jorden där man pratar alla språk samtidigt, så det gick ganska skapligt.

Sofie var tydligen väninna till någon i vårt sällskap men det spelar ingen roll vem längre, hon passade perfekt in bland oss och tog över rollen som reseledare. En roll som ingen kunnat axla bättre än hon.

The Tail of Random Rolf part 1

Till hälften mask, till hälften bayersk mustach, han gömmer sig, glömmer sig, hittas och slängs men aldrig blir vi av med honom. Random Rolf är hans namn och vår maskot skulle han bli, en sovenir som ingen ville bära på men ingen klara av att slänga. Hur Random Rolf lyckads stanna kvar är en historia utan vare sig början eller slut, för Rolf är fan Random.

Tidigare döpt Sneaky Rolf för att han bodde i en vuvuzela, men då Sneaky Steve klinga bättre var det upp till örådet att döpa om honom. Debatten om hur Random Rolf fick sitt namn lyckades uppfattas av en smått onykter medtrafikant på spårvagnen som i härlig random-anda brast ut i tok garv.

- Hahaha! oh oh ahaha... aah What are you? Dutch, Deutch?

- Swedish

- ... Why not! svara han och så fortsatte han att skratta.

Dödsmatchen och de tre vuvuzelorna

- Vi skulle ju bara köpa smoothies!

I skuggan av ett träd i Van Gogh's park lämnade vi Kaptenen och kvinnorna, ut för att införskaffa vätska for Jag och JM med Chileno i spetsen. Inte hade vi hunnit långt innan vi slängde ett öga på våra prioiteringar och tänkte att en kaka i solen och en smoothie skulle vara på sin plats. Men kakorna vi ville ha fanns inte på den vanliga coop nära, så vi gick en liten omväg. Till andra sidan museeumplats och så nån kilometer till.

Amsterdam Oplanerat. The real way to travel. Erbjuder ett slumpmässigt urval av oväntade händelser och spontana äventyr. Det börjar med att vi går vilse...

- Vart fan är vi?

- Men vi är typ där vi var igår... fast vi gick över den bron.

- Right... så då ska vi alltså gå hitåt?

- 'Ellou Mates!

- ?

Engelsmän, eller Australienare, det var svårt att se skillnad i det oraga skenet som lyste upp bron de stod på. Det var tre av dem, underliga, pratade fort och vifftade med nånting. Var det spjut? Eller blås-rör.. det gick inte att se.

Vi lockades närmare av deras lovord om att det bara kosta 2 euro, så såg vi var det var de höll i. Vuvuzelas, i hollands nationalfärg, skrik-orange. Detta kunde inte bli mer episkt.

Det skräniga entoniga ljudet som kom ut ur den trattformade ändan var som en orchisk poesi, när vi kompanjoner marsherade genom staden i jakt på vår lunch. En timme efter att vi lämnat hälften av oss vid trädet var vi åter på hollands svar på ica nazi, med gräs i fickorna, det var så svårt att greppa, vi knallade rakt in en livsmedelsbutik och gav folk tinitus till höger och vänster med vuvuzelas och gräsdoften spreds i våra kläder. Det var så otroligt sagolikt att vi stuttsade fram, höga bara på själva situationen, till slut var vi tvugna att rädda vårt rykte och ropade "Häja Nörge" lite då och då.

När vi väl kom tillbaka till parken var vi inte längre ensamma. Ett helt folkslag stod ivägen och längs bort vid museet var en gigantisk tv skärm. Den räknade ner, till vad som skulle bli en odödlig kamp.

Fotbolls VM har rasat i flera dagar i vuvuzelans hemland. Arenen som ligger utanför en av världens coolast döpta huvudstäder Pretoria. Där nu Holland skulle kliva upp och möta den tidigare Portugisiska kollonin Brasilien. Matchernas match, två stora lag med mycket på spel kommer ut på plan och tio minuter senare leder brassarna med 1 - 0...

Kul jul tänkte vi och älda på, sen går Holländarna och kviterar. Heliga makaroner nu skaka marken. När jag tänker efter så är det fan coolt att alla hus stod kvar efteråt. Matchen fortsätter och nu är man med i gamet igen, alla holländare stod och drömde om guldet, alla turister stod och drömde om vilken jävla fest det skulle bli på kvällen.

Brassarna får flera chanser men vuvuzelorna var på vår sida och de tappar bollen. En brutal kontring och det är mål igen! Holland leder med 2 mot 1 och det är inte långt kvar. Halsen brände när stembanden knöt sig för att få till ett så skärande ljud som möjligt i vuvuzelan. Domaren blåser av matchen och alla var övertygade om att ikväll får vi ligga med holländskor!

Den 90 minuter långa bataljen var över och tio minuter innan den börja var vi helt ovetande om att den äns skulle äga rum,

Sagan JM och Kaptens fotölj.

Det där gröna som lyste i fjärran hade fångat JM's blick. Det var nånting med hur den lös neonaktikt som hade dragit tills sig min uppmärksamhet men det var JM som tydde budskapet på skylten och styrde stegen. Som trogna får följde vi efter alla med en glimt i ögat om att nu gäller, det är lättare att vara efterklok så vi tar tag i det senare.

På skylten stod det klart och tydligt Coffeshop. Ett ställe där man kan få något uppfriskande att dricka och en "smörgås" som de säger i How I met youre mother. Och nu var vi turister på allvar. Caffét låg i en gränd och såg inte ut att vara mycket för världen, några utemöbler i hederligt gjutgärn och en vägg täckt med graffitti. Jag vet det för att jag spenderade de kommande två timmarna med att sitta och begrunda dessa.

Väl inne slåg vi ett öga på menyn och insåg att vi vista fan inte mycket om hur saker och ting går till här. Så vi bestälde nånting mitt imellan, inte för billigt men inte the top notch liksom. Frågar du mig kunde det ha varit precis vad som helst. Vi slog oss ner i stolarna och rullade en spliff. Eller ja... det var väl tanken i alla fall.

Har du rullat en cigg nångång? Eller en joint? Kanske försökt göra ett blåsrör för giftpilar på dagis? För det är ta-mig-fan inte så där jävla lätt. Lucky Luke som gör det på en häst är inte på riktigt, Lucky Luke är bara en skådis!

Holländarna vid bordet brevid fick i alla fall lite eftermiddagsunderhållning när vi satt och skrapa upp resterna från första försöket. Så efter mycket om och män och vi passat runt spliffen ett par tre varv, var vi ganska överrens om att det här är inte vår grej, vi lånar en bong istället.

En bong är typ som en vattenpipa, alltså en pipa med vatten i... den var blå. Och här någonstans slutade komunikationen, som vi känner till den, att existera. Hjärnan fick en sån IQ boost att den hoppade fram flera meningar in i diskussionen så om någon stälde en fråga, han hjärnan tänka ut svaret, reaktionen på svaret och vad du skulle säga efter det.

T ex Vad tror du brödrostar är gjorda av? svar: Precis, lite som bordet ungefär.

Detta ställer till det lite för personen du för ett samtal med, förutsatt att ni inte tänkt exakt samma sak.

Vilket leder oss till Kaptenen. JM hade under en lång stund försökt guida en 7e person till vår grupp, en människa han hade träffat när han var ute och reste och som tydligen var i Amsterdam just nu. Detta, gick sådär.
Så medans JM förgäves letade fram närliggande gator och riktmärken, började vi spåna på eventuella vägar den här människan kunde ta. Detta tog oss till från kanalbåtar till att han skulle komma ner från taket.

Vi i våra sinnen följde branstegen ner och visualiserade några snygga ninja-moves som han kunde ta men Kapten, han var en bra bit framför oss andra och brister plötsligt ut:

I FOTÖLJEN!

I tron om att denna människa självklart måste landa mjukt, annars kommer det inte gå. Men vi stannar upp, ser på Kapten och sen har vi ingen aning om vart vi ska ta vägen. Det var den första av många skrattattacker och random events men en sak viste vi och det var att det här skulle bli en grym resa.

När människa nummer 7 anlädde senare, och var både nykter och klarsynt gav jag upp. För att hänga med i konversationen var man tvungen att stirra blankt på människan vars mun rörde på sig, tappa man fokus tappa man tråden och minsta försök till att komma tillbaka resulterade i vad som kom att kallas för fotöljsyndromet eller bara fotöljen.

Kaffet är kokat, sängen uppruffsad och täcket upp mot väggen. Laptopen ligger i knät och spinner som en kattunge, utanför faller tunna regndroppar och få spår finns kvar av vad som egentligen hände, natten till idag. Få språ förutom den här bloggen.

Epilog.
För lite drygt två månader sedan fick jag samtalet från Chileno, nått jidder om kommer du ihåg förra sommaren och så vidare. Amsterdam? Chileno fortsatte att förklare, det var folk från Dustin eller manpower eller jag vet inte. Amsterdam? Nånting om juli, jag var fortfarande uppe i de svenska alperna och lyssnade bara med halva örat men nu börja nånting ta form i min skalle. Amsterdam? 
Chileno skrek det yttligare en gång för dramatikens skull. AMSTERDAM! Du vet, horor hash och holländare. Allt som är nyttigt och bra för själen.


En tusen mils resa börjar med ett löfte på fyllan.

Förra sommaren hade jag och Chileno snackat om man inte skulle ta en sväng förbi Amsterdam för att kolla läget, betydligt mindre munväder än vad jag hade drömt om. Chileno tog och gjorde slag i saken och nu stod jag på Arlanda äir-pårt och mötte resecrewet.
(För er som är nya i min blogg, jag avskyr att man ska behöva känna folket för att förstå innehållet i vissa bloggar, därför använder jag smeknamnen vi gav oss istället för våra riktiga.)

Chileno, mannen som gjorde resan möjlig och vars urssprung ingen kan gissa.
JM, reseledaren vars affro inte gick att ta miste på.
Lesslie, med ett hjärtvärmande fnitter
Kaptenen, Som rodde vårt sjunkande hotellrum i hamn efter en stormig hemmakväll.
Fröken med hatten, vars läppar alltid smakar muffins.
Och så jag själv, the dude, eran trogne skribent som aldrig tvekar innan han tar sista kakan från fatet.

Samtliga namn kommer att förklaras, detta är inte över, det har... faktiskt inte ens börjat.

Okej... Arlanda, plan, dricka, taxi, nyckel, dörr och så var vi i färd med att packa upp på vårt första vandrarhem. Rummet var enkelt, avsmalnat och nånstans mellan 40 och 50 grader varmt så länge inte solen låg rakt på fönstret. Vi skulle tillbringa två nätter här, sen hade vi natt till på en båt strax utanför amsterdam och så yttligare en natt i huset brevid, sista natten tänkte vi att den skiter vi i för planet går 7 på morgonen.

Amsterdam är en så underbar stad, arkitekturen som finns i här finns inte nån annan stans, och det av goda skäl för husen lutar lite gulligt mot varandra. I Amsterdam betalade man nämnligen mindre bostadsskatt ju smalare huset var, för att få plats med så många som möjligt. Hur högt och djupt det var det samma. Så när sankmarken som Amsterdam är byggd på börjar ge vika, efter en sisådär 4 - 5 kilo, börjar husen så smått att sära på sig och luta utåt gatan, eller stöder balkongerna på huset brevid.

Vi bekantade oss med kvarteret och hittade vårt hjärta i Van Gogh's museets park, en stor gräsplats med slumpmässiga trädlundar som gav skugga till de som behagat decka i närheten. Spårvagnarna gled runt som rörpost genom hela staden och om man ville kunde man skita i att betala, Holländare lever efter principen, vi gillar alla som inte är otrevliga, så snälla lyd våra lagar eller vi kommer att sucka ljudligt bakom ryggen på dig. Underbart folkslag.

Kanalbåtarna körde sitt egna race och det fanns väl normer och väjningsplikter där också, även om det inte var synligt för mig. Kanalerna går som ringar i vattnet ut från centralstationen och delar upp hela staden i ett slags kastsystem, ju färre ringar du har till tåget, ju rikare är du.

Vi har helt tagna av kulturen och storsade runt i tron om att nu, nu kunde inte bli bättre.

Då kom JM...