Glorifiering?
Fick höra att förra inlägget 'Att göra skillnad' var något självglorifierande och ja, det är det möjligen. Den skrevs ju inte direkt efter olyckan, hade den gjorts då hade den absolut haft en annan vinkling.
Så här kände jag mig från det att det inträffa tills bloggen skrevs:
Först, lite chock, vi hade fått upp honom i vattnet så själva djurdriften hade hunnit tona ner sig lite och man började haja exakt vad som hade hänt. Pulsen låg på 200... ish nånstans där.
Efter det så börja jag fokusera på alla andra (just för att slippa fokusera på mig själv, annars kan man försvinna lite i tankarna) Då var man nervös och försökte nästan skojja bort det som hände. Visst ska man vara medveten om hur det hade kunnat gå, men tänker man för mycket på "vad om" så mår i alla fall jag mycket sämre.
Sen kom såklart ångesten till mig med, alla hade lugnat ner sig och fått snacka ur sig nervositeten. När alla kiddsen hade börjat hoppa stuttsmatta med Jeppenator då börja jag må skitdåligt och kände för att hellre ringa ett par polare. Mår man skit kan det vara gött med lite sympati eller att få höra vilken hjälte man var osv...
På kvällen när vi alla satt samlade och killen på sjukan repat sig och ja hela grejen liksom blåst över, då gick det plötsligt upp för en att "shit pommfritzel vi rädda ett liv idag... fan va bra vi är". Bloggen var ju det sista innan pepptalket så självklart körde man lite egenskriven propaganda.
Men själva händelsen hade inte blivit överdriven på nått sätt och jag vet inte med er, men hade jag skrivit bloggen direkt efter att det hade hänt hade i alla fall jag aldrig velat läsa om den.
Så här kände jag mig från det att det inträffa tills bloggen skrevs:
Först, lite chock, vi hade fått upp honom i vattnet så själva djurdriften hade hunnit tona ner sig lite och man började haja exakt vad som hade hänt. Pulsen låg på 200... ish nånstans där.
Efter det så börja jag fokusera på alla andra (just för att slippa fokusera på mig själv, annars kan man försvinna lite i tankarna) Då var man nervös och försökte nästan skojja bort det som hände. Visst ska man vara medveten om hur det hade kunnat gå, men tänker man för mycket på "vad om" så mår i alla fall jag mycket sämre.
Sen kom såklart ångesten till mig med, alla hade lugnat ner sig och fått snacka ur sig nervositeten. När alla kiddsen hade börjat hoppa stuttsmatta med Jeppenator då börja jag må skitdåligt och kände för att hellre ringa ett par polare. Mår man skit kan det vara gött med lite sympati eller att få höra vilken hjälte man var osv...
På kvällen när vi alla satt samlade och killen på sjukan repat sig och ja hela grejen liksom blåst över, då gick det plötsligt upp för en att "shit pommfritzel vi rädda ett liv idag... fan va bra vi är". Bloggen var ju det sista innan pepptalket så självklart körde man lite egenskriven propaganda.
Men själva händelsen hade inte blivit överdriven på nått sätt och jag vet inte med er, men hade jag skrivit bloggen direkt efter att det hade hänt hade i alla fall jag aldrig velat läsa om den.
Kommentarer
Trackback
