liberateddude

I bloggen innan la jag till ett * vid natten på Triatlon, bara för en kommentar som jag inte mins blev nedskrivet eller inte. Men den är så skön så vi tar den en gång till.

I efterruset av festen på Triatlon hotel, rum 116, hade samtliga deckat i respektive säng. Något som jag tycker förkänar en utmärkelse till Kapten, jag var övertygad att han skulle slagga i sitt badkar.

Jag låg i den mellersta underslafen med Fröken Fräken i den högra sängen och Kapten i den vänstra. Jag sov som en klubbad stock och hörde inte att Fröken Fräken börjat viska till mig. Hon hade ju uppmärksammat att jag sov fullt påklädd och tyckte att det måste ju vara obekvämt som tusan. Att alla andra också var det måste ha passerat henne.

- Du måste klä av dig. Viskade hon lätt. Då hon hon inte fick nått svar sa hon det igen, lite högre.

- Klä av dig. Mina öron såg säkert bokstäverna flyga genom luften men tog beslutet att det inte var lönt att starta hela systemet bara för den saken. Så Fröken Fräken blev nu sur, hon är inte den som ignoreras så lätt.

- Ta av dig kläderna! Vråla hon då för nu jävlar skulle saker hända.

Till föjd av det flyger Kapten ur sin dvala och inom loppet av sekunder har han gått från uppklädd till kallsongparty och lika snabbt faller han tillbaka ner i kudden. Fröken Fräken var minst sagt förvånad men gladde sig åt att någon lydde henne och återgick till sin egna skönhetssömn.

Många månvarv har gått sedan jag senas skrev om denna mytomspunna resa till Nederländernas huvudstad. Denna Europas fristad för folk som tänker lite utanför ramarna och andra som helt enkelt inte bryr sig. Minnet lagrat i de små grå cellerna har börjar byta fokus till vart jag nu la nycklarna, så vi börjar med en liten uppdate.

• Vi har bytt till det tredje och sista hotellet, check.
• Vi har sovit där en, väldigt händelserik natt* check.
• Vi har ätit jordgubbar.
• Vi är nu inne på näst sista kvällen i Amsterdam, men frukta för det är långt ifrån sista bloggen.

Jag, var ju egentligen inte en i gänget från början, som tidigare nämt hängde jag med Chileno när han och hans föredetta arbetspolare bestämde sig för att genomföra den här resan. Så naturligtvis kände jag ett litet behov av att visa min uppskattning, så jag övertala folket att en riktigt fin middag med vällagad mat och gott vin, skulle toppa den här minst sagt händelserika upplevelse. För efter kentucky fried frukost behövde vi unna oss lite lyx.

Bakom Hård Rock Café låg en resturang som hette, *uhmf* och dofterna som kom därifrån skvallrade om godsaker alla veganer fasar. Inget ont mot veganer, jag är inte för djurplågeri på nått sätt även om jag helst tar mitt kött blodigt och väl misshandlat.

Så där satt vi vid ett hörnbord, vi fick sällskap av ytterliggare tre resenärer men två av dem fick jag inte en chans att träffa, en av dem var en blond tjej så det var la lite synd, den tredje vill jag minnas var lite stel. Något äldre möjligtvis... nu när jag tänker på det kanske mycket äldre. Just det den här kvällen fick jag förklarat för mig varför amsterdam är byggt som det är, har ni också glömt, läs amsterdam kaptile 1.

Öhm vart var vi? Bakad potatis! Var bland det första som stäldes fram på bordet, väldigt fin servitris måste jag tillägga, mer om henne senare. Så kom caldsaw och massa annat som jag inte kan utala, än mindre stava till till. (Kan ju knappt stava till düsleksi) Men så, jag la örat mot bordet, de lätta vibbrationerna som jag snappade upp färdades genom salen, från köket, den perfekta tyngden, dunsen när den vändes på stekbordet, bara sekunder på vardera sida. Det var min... Vist fan vinet!

Som världsvan improvisatör lärde jag mig snabbt att beställa vin genom att titta lite charmigt på servitrisen och sen följa hennes steg. Jag bad om vinlistan, två flaskor borde räcka till sällskapet, sedan fick man fylla på med öl eller vatten... ja inte i samma glas då naturligtvis. Jag begrundade vinlistan, allt som börjar med Chatûe är franska gissar jag på, det brukar gå hem om det inte är för surt. Vill man undvika surt låter det logiskt att gå på ett fruktigt vin. Rosse, hur det nu stavas går alltid hem men serveras bäst kallt, har jag för mig, och det passar inte till så här varma rätter. Åh jag kan höra mitt kött ligga och mysa på tallriken, i väntan på att återförenas med farbror gaffel och syster köttyxa, knivar är för småbarn. Men den får vänta, vinet först.

Jag tippar vinlistan snett framåt så att även servitrisen kunde se den och hon spelade med, jag höll fingert på random Chatûe de Chatûe och hon smackade med läpparna. Dry but fruity eller vad hon nu sa och jag nickade, mycket bra med blodig jävla biff påstod jag och hon lyste upp. Score! Hon for in och ut genom köksdörren och snabbare än min köksklocka hade jag en skvätt i glaset. På fab-5 har jag sett folk skvalpa runt vinet, lukta på det och sen smaka försiktigt. Hon hade rätt, det var inte bäskt, men inte för sött och fruktigt. En del av min hjärna konstaterade att det var utsökt och årgången var perfekt, en annan del av min hjärna sa "Jaha och?".

Nu när jag övertygat mitt sällskap om vilken erfaren och sofstikerad individ jag var kunde jag återgå till mina neandretalistiska våta drömmar om den framlidna boskap vars innanmäte fladdrade lätt i luften innan den med ett stänk landade med den orörda sidan ner mot det heta.. öh stålet, vafan är det för metall på ett stekbord egentligen, och varför frågar jag er? När biffen hunnit hälsa på stekytan körde kocken in den smala stekspaden under den och lyfte försiktigt ena kanten, perfekt sa han på klockren svenska, allt detta sker ju i mitt minne av den fantasi jag hade då så holländskan har hunnit flyta bort.

Åter till mitt öra som nu plockade upp ljudvågorna som färdades längs golvet och gav mig ett perfekt ekolog, jag kunde se min biff bli buren ut genom köksdörren 250 gram orgasmisk gormeupplevelse simmade genom salen, talriken roterade 180 grader när servitrisen svängde ut den framför mig, vek av åt höger och landade hos Chileno...

Det tog ytterliggare 3 minuter och 14 sekunder innan min kom, en tid som jag var helt okontaktbar då jag inte kunde annat än stirra på Chileno som efter varje tugga börjde sig bakåt och prisade samtliga matgudar närvarande.


Servitrisen

Lång, kort blont hår, snäppet äldre, jobbar inom servis, jag var kär. Och hon frågade, även när de på andra sidan bordet börjat resa sig för bege sig vidare ut i kvällsluften, om jag ville stanna på en kaffe. Jag kunde inte säga nej men tack till resten som tog på sig ansvaret och drog mig därifrån... uppskattar det, bra jobbat hörni.

Många gånger, allt för ofta berusade, hamnar jag och några av mina polare i lite mer udda debatter. Jag är inte ett stort fan av politik i nått tillstånd och att sitta och snacka om jobbet är lite svårt i när få av oss faktiskt har ett. Så ja, lite mer udda samtal som resulterade i en teori om: språkets historia, vad ordet fuck spelar för roll i den svenska vardagen, att vi har bara ex antal uttryck om än många och hur kan vi känna igen alla även hos en främling?


Varför vi alltid kommer till de här ämnena i onyktert tillstånd kan vara så logiskt som att om någon nykter fick höra det, skulle de inte fatta ett jävla jota. Men utgå från att vi har en poäng inflätat i skummet på mustachen, hur låter det svenska språket för oss idag?

Ja i "Svenska Be" får man lära sig om sotarmoj, rinkeby-svenska, jugge-snack och den lite hippa "svinglishen". Men formar man inte språket efter individerna egentligen? Individerna i sig är ju formade av sin kulturella bakgrund fast när vi växer upp och börjar spendera mer tid med vänner än med mor och far ändras språket drastiskt.

Detta är ingen nyhet, ingen förälder har kunnat förstå ett ord som kommer ur munnen på en nybliven tonåring. Ett känt citat från den grekiska filosofen Sokrates. När denne fick höra sin dotters argumentering om att få stanna ute längre svarade han enkelt. "αυτό, που" som på svenska blir nått i stil med "vafanärdetdusäger?"

Även Nitche utropade "Got ist tot" på svenska, gud är död, när han såg vilka kläder hans barn tog på sig när de blev gamla nog för octoberfest, typ 12-ish nått sånt.

Den franska filosofen och matematiker som sade "Jag fattar, alltså finns jag till" imploderade till slut då hans dotter gifte sig. (dog i sverige faktiskt, no shit kolla in wiki själva)

I alla fall, språket förändras med tiden, men hur mycket egetligen? Som jag nämnde lite hastigt så är det ju ganska självklart att vi bara har ett ex antal uttryck vi kan sätta ord till. Då menar jag inte bara hungrig, trött, arg osv utan alla grader av dem. t ex "Jag är lite små sugen" "Jag behöver nått att tugga på" "Jag har näringsabstinens" Det finns väldigt många olika sätt att säga allting på. "Vrålhungrig" hade aldrig gått hem på tidigt 19-hundra tal skulle jag gissa på. Men "Jag skulle kunna äta en häst" var säkert ganska beskrivande. Det utrycket har med dagens kulinariska nyfikenhet tappat sin genomslagskraft och gått över till en lite brutalare "Jag skulle kunna äta två points av kolhydrater!"

Barn genom tiderna har ju kämpat för att bli allt annat än sina fäder och/eller förfäder. Ofta kan man se kurvan svänga tillbaka ganska fort när en bankirs barn blir hippies, och när sen rebellernas barn ska rebella går de och utbildar sig till ekonomer... trotts sina hippiföräldrars bädjan om att inte göra nånting.
Samma sak händer i språket, de första åren av våra liv går till att förstå vad fan mamma och pappa menar när de gör skumma läten med munnen samtidigt som de håller en sked med vad som skulle kunna vara botten på östersjön framför käften på oss. Det är därför man kan lära barn upp till tre år hur många jävla språk som helst, förutsatt att man pratar dem tillräckligt ofta.

Senare i livet börjar vi leka med ord, tycker ord som vi inte får säga är skitroliga, som: Parkeringsvakt (lapplisa heter det!! ... höhö) Mer och mer börjar vi utveckla språket, vi strävar efter att byta ut alla ord som våra föräldrar använder för att beskriva våra behov, ju mer vi komunicerar med andra kulturer, andra språk så vill vi liksom mötas på vägen, av vad som en dag ska bli ETT SPRÅK, eller das Sprache som några släktingar jag hade försökte med en gång i tiden.

Som Eddie Izzard sa, vi skulle komma ganska långt på att bara grymta fram vad vi vill säga. En vanlig hälsning för mig och mina kompisar är inte långt ifrån den ursprungliga neandertalskan:

- Hey

- Ey

- Öh...?

- Ah, jo!

- Mäh!

- Åh! ledsen jag glömde mata din katt det är därför din soffa är full av bitmärken.

Fullt förståeligt, för oss i alla fall. Våra föräldrar och andra vänskapskretsar som har en annan kulturell bakgrund förstår inte ett piss. Och det vi inte förstår oss på det skrämmer oss, som clowner t ex. brr... Det är bara bäddat för kulturkrockar. Som när jag stod i charken på ica och faster Agda ville smaka på parmaskinkan innan hon bestämde sig. "Självklart får du det din skeptiska konsumentjävel" sa jag glatt och glömde helt att vi kanske inte hade samma kulturella stämpel på vår svenska.

Vilket leder mig till den sista punkten i det här lite korta inlägget. Fuck! The F-wörd. Fett med nej nej på det ordet genom åren. Nu använder vi det nästan dagligen fast sällan till det det egentligen var skapat för att förmedla. Fuck me är väl ett utryck av förvåning vad jag förstått, i alla fall om man pratar hollywoodska... det har i och för sig en annan betydelse från en annan del av hollywood men låt oss påstå att några av mina läsare har barn i närheten och det inte alls betyder att en tjej vill ha det hårdare i reversed cowgirld.

Men Fuck you, hör man väldigt ofta. Fast ändå vänligt menat. En kompis kommer fram och drar en kritisk komentar om din keps med proppeller och menar att den är lite "ute". Du svarar glatt "Fuck You" för att påvisa att jag skiter i vad du säger, men jag uppskattar att du noterar min klädsel, jag tackar dig men håller inte med dig, jag säger fuck för att visa hur goda vänner vi är. Skulle inte säga fuck you till en människa jag inte kände om jag inte ville mucka gräl med denna. Fuck you har bytt ut ord som "taskigt" och "den-som-sa're-han-va're" för att beskriva ety utryck för gemenskap men samtidigt en viss rivalitet om titeln alfahane.


Så till alla er som kommit ända ner hit, hoppas ni blivit förvirrade och sedan snäppet klokare på vägen.

Det var ett tag sedan mina fingrar åter fann vägen till den här sidan. Har faktsitk pysslat lite med en bok, ja två faktiskt och det går la sisådär med båda två.

Nu har det faktiskt börjat hända grejer i min vardag igen, efter mycket arbetssökande och mycket filosofi så har det blivit dax för både dykningen och kajakingen att göra ett sista ryck innan kung Bore den fete landar i norden och gör vägarna fulla av salt och annat skit.

Olikt den svenska normen ser jag fram emot vintern, detta kan ha att göra med att det är min ända stadiga inkomstkälla, det och att jag har mer kul på snö än jag har när det regnar, vilket det har gjort den sista månaden av sommare.

Det har fan varit mycket sol i sommar, men såfort det börjar regna då hör man morsan dra ner rullgardinen och förbanna den svenska sommaren. Tacka fan för den, Grekland har det ju varm och fint och sådär men kul för skogspatrullen att behöva dumpa 20 - 30 badkar om dagen bara för att slippa brinna inne. I Norden har vi utländska amatörcampare som tuttar eld på skogen och skärgården åt oss, men grekerna har det där med servic i blodet.
Till och med deras gräs tänder sig själv, jävla nice.

So what's up with this post. Egentligen ingenting, mera en spark i häcken för att ni ska lägga undan era kontraproduktiva tidsfördriv och faktsikt börja göra nått meningslöst istället, som att komentera blogginlägg.