liberateddude

Många gånger, allt för ofta berusade, hamnar jag och några av mina polare i lite mer udda debatter. Jag är inte ett stort fan av politik i nått tillstånd och att sitta och snacka om jobbet är lite svårt i när få av oss faktiskt har ett. Så ja, lite mer udda samtal som resulterade i en teori om: språkets historia, vad ordet fuck spelar för roll i den svenska vardagen, att vi har bara ex antal uttryck om än många och hur kan vi känna igen alla även hos en främling?


Varför vi alltid kommer till de här ämnena i onyktert tillstånd kan vara så logiskt som att om någon nykter fick höra det, skulle de inte fatta ett jävla jota. Men utgå från att vi har en poäng inflätat i skummet på mustachen, hur låter det svenska språket för oss idag?

Ja i "Svenska Be" får man lära sig om sotarmoj, rinkeby-svenska, jugge-snack och den lite hippa "svinglishen". Men formar man inte språket efter individerna egentligen? Individerna i sig är ju formade av sin kulturella bakgrund fast när vi växer upp och börjar spendera mer tid med vänner än med mor och far ändras språket drastiskt.

Detta är ingen nyhet, ingen förälder har kunnat förstå ett ord som kommer ur munnen på en nybliven tonåring. Ett känt citat från den grekiska filosofen Sokrates. När denne fick höra sin dotters argumentering om att få stanna ute längre svarade han enkelt. "αυτό, που" som på svenska blir nått i stil med "vafanärdetdusäger?"

Även Nitche utropade "Got ist tot" på svenska, gud är död, när han såg vilka kläder hans barn tog på sig när de blev gamla nog för octoberfest, typ 12-ish nått sånt.

Den franska filosofen och matematiker som sade "Jag fattar, alltså finns jag till" imploderade till slut då hans dotter gifte sig. (dog i sverige faktiskt, no shit kolla in wiki själva)

I alla fall, språket förändras med tiden, men hur mycket egetligen? Som jag nämnde lite hastigt så är det ju ganska självklart att vi bara har ett ex antal uttryck vi kan sätta ord till. Då menar jag inte bara hungrig, trött, arg osv utan alla grader av dem. t ex "Jag är lite små sugen" "Jag behöver nått att tugga på" "Jag har näringsabstinens" Det finns väldigt många olika sätt att säga allting på. "Vrålhungrig" hade aldrig gått hem på tidigt 19-hundra tal skulle jag gissa på. Men "Jag skulle kunna äta en häst" var säkert ganska beskrivande. Det utrycket har med dagens kulinariska nyfikenhet tappat sin genomslagskraft och gått över till en lite brutalare "Jag skulle kunna äta två points av kolhydrater!"

Barn genom tiderna har ju kämpat för att bli allt annat än sina fäder och/eller förfäder. Ofta kan man se kurvan svänga tillbaka ganska fort när en bankirs barn blir hippies, och när sen rebellernas barn ska rebella går de och utbildar sig till ekonomer... trotts sina hippiföräldrars bädjan om att inte göra nånting.
Samma sak händer i språket, de första åren av våra liv går till att förstå vad fan mamma och pappa menar när de gör skumma läten med munnen samtidigt som de håller en sked med vad som skulle kunna vara botten på östersjön framför käften på oss. Det är därför man kan lära barn upp till tre år hur många jävla språk som helst, förutsatt att man pratar dem tillräckligt ofta.

Senare i livet börjar vi leka med ord, tycker ord som vi inte får säga är skitroliga, som: Parkeringsvakt (lapplisa heter det!! ... höhö) Mer och mer börjar vi utveckla språket, vi strävar efter att byta ut alla ord som våra föräldrar använder för att beskriva våra behov, ju mer vi komunicerar med andra kulturer, andra språk så vill vi liksom mötas på vägen, av vad som en dag ska bli ETT SPRÅK, eller das Sprache som några släktingar jag hade försökte med en gång i tiden.

Som Eddie Izzard sa, vi skulle komma ganska långt på att bara grymta fram vad vi vill säga. En vanlig hälsning för mig och mina kompisar är inte långt ifrån den ursprungliga neandertalskan:

- Hey

- Ey

- Öh...?

- Ah, jo!

- Mäh!

- Åh! ledsen jag glömde mata din katt det är därför din soffa är full av bitmärken.

Fullt förståeligt, för oss i alla fall. Våra föräldrar och andra vänskapskretsar som har en annan kulturell bakgrund förstår inte ett piss. Och det vi inte förstår oss på det skrämmer oss, som clowner t ex. brr... Det är bara bäddat för kulturkrockar. Som när jag stod i charken på ica och faster Agda ville smaka på parmaskinkan innan hon bestämde sig. "Självklart får du det din skeptiska konsumentjävel" sa jag glatt och glömde helt att vi kanske inte hade samma kulturella stämpel på vår svenska.

Vilket leder mig till den sista punkten i det här lite korta inlägget. Fuck! The F-wörd. Fett med nej nej på det ordet genom åren. Nu använder vi det nästan dagligen fast sällan till det det egentligen var skapat för att förmedla. Fuck me är väl ett utryck av förvåning vad jag förstått, i alla fall om man pratar hollywoodska... det har i och för sig en annan betydelse från en annan del av hollywood men låt oss påstå att några av mina läsare har barn i närheten och det inte alls betyder att en tjej vill ha det hårdare i reversed cowgirld.

Men Fuck you, hör man väldigt ofta. Fast ändå vänligt menat. En kompis kommer fram och drar en kritisk komentar om din keps med proppeller och menar att den är lite "ute". Du svarar glatt "Fuck You" för att påvisa att jag skiter i vad du säger, men jag uppskattar att du noterar min klädsel, jag tackar dig men håller inte med dig, jag säger fuck för att visa hur goda vänner vi är. Skulle inte säga fuck you till en människa jag inte kände om jag inte ville mucka gräl med denna. Fuck you har bytt ut ord som "taskigt" och "den-som-sa're-han-va're" för att beskriva ety utryck för gemenskap men samtidigt en viss rivalitet om titeln alfahane.


Så till alla er som kommit ända ner hit, hoppas ni blivit förvirrade och sedan snäppet klokare på vägen.