liberateddude

Aaarrgh!!

Varför det blev ett litet uppehåll i den förra texten var att jag efter en för lång tid äntligen kom fram till Mora. Nu ska jag bara gå på... öh... bussen ja... hallå??

Vinden ligger som en lutande planka mot busskuren, den är inte för tung men svår att ignorera. De lokala ligisterna hade tydligen tyckt att det vore en bra idé att sno de två första plankorna från bänken, och jag kan inte klandra dem, det kryddar min blogg.  Men jag har inget emot att stå, det kan ju inte dröja så lång tid. Vilken buss ska jag med förresten? Kollar biljetten... men vänta det står att jag ska åka 22:08?? Klockan är ju bara 21:37... Slentrianen gör sig påmind igen. Ah men jag kanske kan gå nånstans där jag kan... Vänta nu jag ska med buss 104, få se, 180, 192... Nej men va i **! Tittar längs den ogästvänliga parkeringen, mörkret lägger sig som en filt och vindplankan ökar sin lutning. 120, 115... närmar jag mig eller? Nej nu är det slut på busskurer, vänta vad är det där? Längst bort under en trasig gatulykta ser jag en skylt. d.v.s. en hållplats utan kur, va oväntat.

Så jag börjar vandra, väldigt mycket information börjar strömma in i hjärnbanken. Bristen på sittplatser gör sig till känna, kylan kommer in för att värma sig under rocken. Men nej jag är väl en författare och vi gör vad som helst för att inte må bra. Dessutom hade jag precis knäckt min skrivkramp och ville inte tappa flödet. Inte heller ville jag behöva hålla koll på tiden, busschaffisar har ett rykte om att gärna slippa ta upp personer de inte ser. Eller de personer som de ser springande och viftandes med biljetter.  Denna fördom gjorde sig bekräftad senare men det kommer jag till. I brist på sittplatser skapar jag min egen, marken var ju ett alternativ, men förfruset arsle var det inte. Så jag börjar undersöka ömtåligheten i min väska. Ah men ming-vaser, faberché-ägg och chiwavor stod inte för innehållet så det var lugnt. Slår mig ner och sätter mig för att skriva klart den tidigare bloggen. För att göra mitt missöde ännu mer underhållande tyckte gatulycktan att jag kan väl fungera lite i alla fall. Så får du lite lyse varannan sekund.

Det här var ju inte så obekvämt... Sitta ute, fler intryck. Kan resa på mig och gå en sväng och andas frisk luft var en stor förbättring mot att skriva på ett tåg. Men de negativa sidorna gör sin entré genom fingertopparna och snart övergår man till pekfingervalsen och man shiftar händerna mellan tangentbordet och fickorna. Äh men jag ska inte klaga... Bussen kommer ju snart. Varför det blev ett så dåligt slut på förra bloggen var faktiskt för att bussen kom och jag orkade inte packa upp datorn när jag väl var på den igen. Det och att jag hade lite svårt med fingerfärdigheten.

En snabb anekdot om busschaffisen innan jag går och lägger mig.

Hjulen skriker till när bromsklossarna omfamnar skivan för att få stopp på en gigantisk buss. Nu kan vi glömma de bekväma sl-bussarna, det här är äkta dalabussar som ser ut som sånna man åker till italien i. Ett pysande ljud hörs när dörrarna öppnas och den vänliga mannen bakom ratten ryter:

Ska du med eller!!

Jag, som inte riktigt hade hunnit lyfta mig från min resväska och hade fortfarande hörlurarna på svarar:

Öh ah jag ska med...

Men kliv på då!

Ursäkta som fan för att jag inte befann mig på bussen innan så du slapp öppna. Men jag stapplar ombord och börjar muddra fickorna efter en biljett. Som jag faktiskt hittade, tur det. Jag tänkte fortsätta skriva på bussen men när jag började så gjorde sig åksjukan påmind. Och han är en rolig lirare, konstnär är han bl a, inspirerad av Picasso. Så han börja tänka...

Om vi byter plats på magen och halsen så får vi se hur du ser ut. Maten verkar plötsligt lite närmare munnen fast från fel håll och det är lite svårt att andas genom naveln. Trotts att åksjukan har testat minst hundra gånger så har han fortfarande inte insett att man inte klarar sig så bra.

Så vart var jag... ah just det, godnatt!

Hallå!

Detta hoppas jag verkligen kommer att bli en rolig blogg, för om jag ska vara helt ärlig. Så har jag själv extremt otroligt tråkigt. Och ni som inte läst "var det måndag idag?" i början av min blogg så gör det för det kommer vara en satans massa tillbaka blickar på den härifrån.

Varför har jag tråkigt då? Kan jag ju ta och berätta så får alla lite mer förståelse till varför jag skriver en text mer självdestruktiv än "The Royal Tenembaums". Jag sitter på långdistanståg nr 48 i vagn 3 på plats 38 och jag har sett alla avsnitt av Hause säsong 3 för andra gången nu, lagt otaliga omgångar av spindelharpan och allt jag säger är, försök slå mitt rekord på avancerad röj era nördar! (resultatet vågar jag inte avslöja i en text som fler än jag kan läsa... och när jag tänker efter så vill jag inte se det själv) Nu har ni fått en bra bild av hur min tillvaro verkligen är, men innan ni slänger er på mobilen för att sympati-smsa så tänk på det här: Jag sitter på ett sj-tåg och har inget eget internet. Vid det lag ni läser detta har jag redan gått och påbörjat något annat. Bl. a. det, så tänkte jag också berätta lite om ett fenomen jag precis påträffat och hittat en lösning till.

Skrivkramp!

Som egentligen var den första rubriken för att det var det ända ord som simmade runt i mina hjärnbanor. Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av skrivkramp men för att vara ärlig så har jag försökt att hitta nått att skriva om i tre timmar. Jag tänkte att men om jag bara börjar skriva så kommer väl nått efter ett tag. Så jag börjar, jag skriver det första jag kan komma att tänka på, som i det här fallet var skrivkramp. Första mening tog sin form och jag granskade den kritiskt. Mening löd: Hej jag har skrivkramp.

Efter ett ha begrundat den ett tag insåg jag att mening var så illa motiverande att det skulle ha fått den mest erfarna bokmalen att hellre donera den till "will it blend?". Men jag gav inte upp.  Jag försökte igen: Stackars mig, jag har skrivkramp. Men meningen var i det här fallet nästan för bra. För den avslöjade ju hela innehållet på en gång.

Måste bara inflika att jag har bytt position och den kommer att bli en mycket mer underhållande blogg senare... ska försöka hålla mig till ämnet nu.

Så vart är jag, jag har kommit till skrivkramp och är helt inställd på att komma lite längre. Så jag ställer frågan, vad finns det att skriva om? Svar: ingenting, jag har ju skrivkramp, det är liksom definitionen av skrivkramp, jag har inget att skriva om.

... hmm

Vad?

Nej jag bara undra... allt du har att skriva om är egentligen skrivkramp.

Nej det måste ju finnas nått att skriva om!

Ja! Skrivkramp. Det är ett växande problem bland i-länder, inte sant?

Så efter att ha förlorat en strid mot den lilla rösten inom mig, så började helt enkelt definiera ordet skrivkramp och fenomenet med det. Skrivkramp är egentligen bara en biverkning av att vi har så tråkigt. Vänsterhjärnan jobbar som så att den talar om exakt vad det är vi ser, dvs.: Dörr, handtag, karm, steg, tröskel. När högerhjärnan säger: Du måste trycka ner handtaget för att dörren ska öppna sig. När man då sitter och har som tråkigast tänker hjärnorna: Säte, dator utan internet, cola-burk, skor, jacka. Och bara McGyvers högerhjärna kan koka ihop nått av det där. Så när man då får den brillianta idén att skriva ner det man ser eller håller på med får högerhjärnan panik och går i baklås. Genom att då hjälpa högern på traven får man ge vänstern lite mer att jobba med. Inga politiska associationer här inte... Så jag började skriva random ord, som skrivkramp. Det tog ett tag innan jag hitta ett nytt ord i förrådet men det gick tillslut. Nu kommer den här bloggen att ha ett jätte mesigt slut, med det beror på att mina fingrar inte fungerar som de ska. Mer om det i nästa blogg.

Giftet är ibland sitt egna botemedel

//Ah vist...

En kall och blöt tisdagmorgon, en visselpipa hörs avlägset och en bekant röst bekräftar skid10's triumf. Vi har besegrat våra föregångare, skid9 och allt är frid och fröjd. Ja bortsett från att kroppstemperaturen sjunkigt till minus 10c.

Så vi lubbar till bilarna, klär oss i snygga plastpåsar och sticker hem fort utav bara Ingarö. Bilden som så snällt felparkerade sig mitt i bloggen är tre killars, mig och mina två cellkamraters smuttstvätt. Förra gången vi lekte elitsoldater så lät vi grejerna ligga på balkongen och jag kan bara säga till er som tänker göra karriär inom myrsporten, lägg inte kläderna där, stort misstag. Nej in i duschen med det, för det som händer då är att allt myr... ludd, löses upp och försvinner ur vårat ansvarsområde. De tre ton blöta kläder får den som vill använda duschen först ta itu med.

Då var jag tillbaka igen, min kära rumskompis tyckte att nu var det ett bra tillfälle att göra pannkakor, vad skulle jag göra, säga imot? Vill bara passa på att förtydliga rubriken, jag har alltså inte stått och hoppat på en myrstack i hopp om att rädda en gran från en hemsk penetreringsdöd. Jag och resten av min skidskola har helt omotiverat bankat skiten ur våra lår i hopp om att få en bollen genom motståndarens mål, ovanpå en myr som är ett annat ord för. blöt-hellvetisk-illaluktande-sankmark. Och för er som inte redan förstått det så är det brutalt djävla omöljligt att spela nån form av sport ovanpå en sån.

Så hur går det för oss? Jo vi leder och inte bara det, vi slaktar skiten ur skid9. Värre än vad de gjorde med skid8, så tekniskt sett blir Scott bättre och bättre. Men vi är inte klara än... för jag slänger mig över marken, i hopp om att nicka bollen som flög förbi mig. Men när man tar satts från nånting som bara drar ner dina ben till knäna, kommer man inte så långt. Det slutar med att jag faceplantar marken och dränker det ända ställe som fortfarande var torrt.

- Snyggt, säger någon med sarkasm i rösten.

- Äh håll tyst, det var en heroisk insatts!

Efter några meter ger låren vika och flera av mina klasskamrater drar ner genom marken. Det är svinkallt och armarna börjar dra ihop musklerna för att inte förfrysa. Men just då skiter man totalt i det, man kan ju inte svika laget. Inte nu när det gäller som mest, som sagt, man kommer ju att prata om det här slaget i århundraden.