liberateddude

Aaarrgh!!

Varför det blev ett litet uppehåll i den förra texten var att jag efter en för lång tid äntligen kom fram till Mora. Nu ska jag bara gå på... öh... bussen ja... hallå??

Vinden ligger som en lutande planka mot busskuren, den är inte för tung men svår att ignorera. De lokala ligisterna hade tydligen tyckt att det vore en bra idé att sno de två första plankorna från bänken, och jag kan inte klandra dem, det kryddar min blogg.  Men jag har inget emot att stå, det kan ju inte dröja så lång tid. Vilken buss ska jag med förresten? Kollar biljetten... men vänta det står att jag ska åka 22:08?? Klockan är ju bara 21:37... Slentrianen gör sig påmind igen. Ah men jag kanske kan gå nånstans där jag kan... Vänta nu jag ska med buss 104, få se, 180, 192... Nej men va i **! Tittar längs den ogästvänliga parkeringen, mörkret lägger sig som en filt och vindplankan ökar sin lutning. 120, 115... närmar jag mig eller? Nej nu är det slut på busskurer, vänta vad är det där? Längst bort under en trasig gatulykta ser jag en skylt. d.v.s. en hållplats utan kur, va oväntat.

Så jag börjar vandra, väldigt mycket information börjar strömma in i hjärnbanken. Bristen på sittplatser gör sig till känna, kylan kommer in för att värma sig under rocken. Men nej jag är väl en författare och vi gör vad som helst för att inte må bra. Dessutom hade jag precis knäckt min skrivkramp och ville inte tappa flödet. Inte heller ville jag behöva hålla koll på tiden, busschaffisar har ett rykte om att gärna slippa ta upp personer de inte ser. Eller de personer som de ser springande och viftandes med biljetter.  Denna fördom gjorde sig bekräftad senare men det kommer jag till. I brist på sittplatser skapar jag min egen, marken var ju ett alternativ, men förfruset arsle var det inte. Så jag börjar undersöka ömtåligheten i min väska. Ah men ming-vaser, faberché-ägg och chiwavor stod inte för innehållet så det var lugnt. Slår mig ner och sätter mig för att skriva klart den tidigare bloggen. För att göra mitt missöde ännu mer underhållande tyckte gatulycktan att jag kan väl fungera lite i alla fall. Så får du lite lyse varannan sekund.

Det här var ju inte så obekvämt... Sitta ute, fler intryck. Kan resa på mig och gå en sväng och andas frisk luft var en stor förbättring mot att skriva på ett tåg. Men de negativa sidorna gör sin entré genom fingertopparna och snart övergår man till pekfingervalsen och man shiftar händerna mellan tangentbordet och fickorna. Äh men jag ska inte klaga... Bussen kommer ju snart. Varför det blev ett så dåligt slut på förra bloggen var faktiskt för att bussen kom och jag orkade inte packa upp datorn när jag väl var på den igen. Det och att jag hade lite svårt med fingerfärdigheten.

En snabb anekdot om busschaffisen innan jag går och lägger mig.

Hjulen skriker till när bromsklossarna omfamnar skivan för att få stopp på en gigantisk buss. Nu kan vi glömma de bekväma sl-bussarna, det här är äkta dalabussar som ser ut som sånna man åker till italien i. Ett pysande ljud hörs när dörrarna öppnas och den vänliga mannen bakom ratten ryter:

Ska du med eller!!

Jag, som inte riktigt hade hunnit lyfta mig från min resväska och hade fortfarande hörlurarna på svarar:

Öh ah jag ska med...

Men kliv på då!

Ursäkta som fan för att jag inte befann mig på bussen innan så du slapp öppna. Men jag stapplar ombord och börjar muddra fickorna efter en biljett. Som jag faktiskt hittade, tur det. Jag tänkte fortsätta skriva på bussen men när jag började så gjorde sig åksjukan påmind. Och han är en rolig lirare, konstnär är han bl a, inspirerad av Picasso. Så han börja tänka...

Om vi byter plats på magen och halsen så får vi se hur du ser ut. Maten verkar plötsligt lite närmare munnen fast från fel håll och det är lite svårt att andas genom naveln. Trotts att åksjukan har testat minst hundra gånger så har han fortfarande inte insett att man inte klarar sig så bra.

Så vart var jag... ah just det, godnatt!