liberateddude

Det är sjukt hur snabbt det går från cool-lugnt till ett nära-döden trauma, ena sekunden är allt bra och man skrattar döden i ansiktet, ovetande om att han står nära nog att känna ens andedräkt.

Känslan av att nånting inte stämmer som kommer krypande. Han verkade ju må bra och tricket han satte såg cleant ut. Någon skrek:

- "Gick det bra!?" Och svaret kom väldigt fort.

- "Nej..." Så mummla han nånting och försvan sedan udner ytan.

Vattenhoppet som står på Campuset i Orsa är bara en av de väldigt många skidrelaterade atrationer som Snowcamp står för. Snowcamp är vad man kan kalla för ett skidläger, de kommer en tjugo till tjugofem små jibberkids i veckan och jag tänkte åka förbi och se hur det gick för de tre ledarna. Alric och Emelie jobba jag ihop med i Hafjell och Jeppenator gick i klassen under mig på SCoTT, skolan som starta alltihop.

Första dagen var det till råga på allting, första ungen som ställde sig på toppen av det 12 meter höga tornet. Han lutar sig försiktigt ut över kanten och följer inrunnet ner till kicken, han kommer landa i Lillån som flyter sakta längs hela området. De hade provat från halva och hoppat en del stuttsmatta så man förstår ju att han ville visa upp sig lite. Och i luften gjorde han väldigt bra ifrån sig...

Jag hade bara hunnit vara där nån timme och det var ett kärt återseende med glada miner följt av besvikna blickar då jag sa att jag inte kunde stanna längre än en dag. Det var på genomresa efter min roadtripp från DaFlo festivalen och jag skulle passera Siljansnäs på vägen hem till Stockholm.

Att folk som hoppat vattenhoppet doppar ner huvudet är ganska vanligt om man vill rätta till skidan eller lösa upp pjäxan när man nu ska börja simma i det kyliga vattnet. Så det tog en stund innan någon av oss reagera på att han inte kom upp igen. Han låg där som ett flöte med den svarta hjälmen guppandes upp och ner.

Jeppenator suger tag i kastlinan och dyker i, tätt följd av Alric. De når killen och ja han måste ha varit under vattenytan i minst en halv minut vid det laget. De når honom och lyckas vända honom rätt, han är stel som en bit trä och verkar helt medvetslös. Jag fiskar upp linan och drar allt vad jag har, när de når bryggans kant tar jag ungen från deras grepp och medans de flyger upp på bryggan rycker jag i ungens flytväst och lyfter honom. Han måste ha vägt en hel del med skidorna kvar runt fötterna.

Vi fick ner honom på rygg, Alric börjar på med hjärt och lugnräddning, jag får av honom hans hjälm och lutar hans huvud bakåt. Hans läppar är mörkblått som vattnet. Jeppe lyckas få loss hans skidor för att vi ska kunna lägga honom på sidan när han vaknat till. Allt sker väldigt fort och bara efter andra andetaget märker Alric att det är inte hans andning det är fel på. Ungens käftar är ihopbitna som ett skryvstäd och hans kropp börjar rycka.

Nu är hela han blå men han andas och jag har hört någonstans att krampryckningar är ett gott tecken, det visar i alla fall att killen lever, även om han var helt okontaktbar. Emelie har larmat och förmedlar nu killens symptomer till en sjuksköterska i andra änden.

Jag pustar ut, Alric håller om killen som vi nu vänt i framstupa sidoläge, titta vi har lärt oss nånting nyttigt i alla fall. Jag byter istället fokus till folksamlingen av de 19 andra jibberkidsen och ett par locals. Vissa tittar på, andra gör försök till att hjälpa till, få gör bra ifrån sig...

Efter tio minuter av att få bort folk och grejer från bryggan går jag istället och möter ambulansen. De får fixa resten, Alric följde med och Jeppenator leder resten av ungarna till omklädningsrummet. Vill ju inte att nån stacker skulle åka på en förkylning och inte längre kunna vara med. Jag och Emelie börjar istället med maten.

Det här var det västa senariot jag varit med om, det är inte första olyckan eller första gången jag fått höra att jag räddat livet på någon, men jag är övertygad om att det här är första gången som faktiskt jag gjort det. Vår gemensamma insatts var det ända som avgjorde om killen skulle klara sig eller inte. Läskig tanke men man får se det som en bra erfarenhet, dags för kaffe.

food for thought