Amsterdam kapitel 9 - I doften av "lis" satt vi och fika
Efter tre riktigt hårda dagar i Amsterdam kändes det som att det inte kunde bli bättre, men efter oväntat intag av jordgubbar begav vi oss till det sista vandrarhemmet och upptäckte att, jo det kunde faktiskt bli mycket bättre.
I brist på proviant bestämde vi oss för att sära på truppen, jag, tillsammans med Fröknarna Fräken och Leslie samt Chileno tog packningen för att bygga bo på vandrarhemmet Trianon. Vi hade redan lagt en deposition men vi kunde inte komma upp på rummet fören klockan... ja vid den här tiden.
Kapten, som skulle komma att få sitt smeknamn i nästa inlägg, försvann djupare in i Amsterdam för att samla förnödenheter och dryck.
- sidestory - När vi fått ut nycklarna från receptionen kommer ett indiskt par i äldre 20-års åldern ner och ser lite irriterade ut. Med helt underbar Apu-dialekt börjar de förhöra portiern.
- When we came up to oure room they had not cleand it!
Portiern tittar upp och ser lite rutinmessigt medlidande ut.
- ok?
- How can you give kees to a dirty room, isn't that agianst you policy!?
- Well... (han var så skönt seg) There are a lot of rooms to clean, we havn't got to yours jet...
Ja det var historien om hur en holländare på egen hand fick två indier att tappa talförmågan, något som jag anser vara skrivvärt, eloge till honom.
Under tiden baxade vi upp våra otroligt lätta väskor upp för en trappa som, jag tror också finns på lustiga huset på Grönan. Det var en utmaning hur som hellst. Fröken Fräken lyckades fånga en hiss men den rymde bara henne och två ryggsäckar. Väl uppe på rummet möttes vi av en fantastisk svalkande atmosfär, höga våningssängar och ett fönster med fantastisk utsikt.
Rummet var stort, högt i tak och med åtta våningssängar av metal som varken knaka eller flytta på sig. Ett badrum med badkar och en hall med spegel. Vad gällde rymlighet var det här en bra uppgradering från Botelet och bra mycket svalare än det första vandrarhemet. Under Trianon låg en kinaresturang som doftade kokt ris eller "lice" som jag hörde en kock säga när vi passerade. Resturangen gick ut en bit på baksidan och bland fläkttrummorna på taket gick det utmärkt att sitta och glassa lite i solen.
Så vi tände en splif, tog fram jordgubbarna och satte oss i en ring i doften av kinamat. Den stora trädgården som omgav resturangen gav oss en awesome oas i centrala Amsterdam. Våra namn blev sedan odödliga, inristade i en lufttrumma av Fröken Fräken och en spik eller vad det nu var.
I brist på proviant bestämde vi oss för att sära på truppen, jag, tillsammans med Fröknarna Fräken och Leslie samt Chileno tog packningen för att bygga bo på vandrarhemmet Trianon. Vi hade redan lagt en deposition men vi kunde inte komma upp på rummet fören klockan... ja vid den här tiden.
Kapten, som skulle komma att få sitt smeknamn i nästa inlägg, försvann djupare in i Amsterdam för att samla förnödenheter och dryck.
- sidestory - När vi fått ut nycklarna från receptionen kommer ett indiskt par i äldre 20-års åldern ner och ser lite irriterade ut. Med helt underbar Apu-dialekt börjar de förhöra portiern.
- When we came up to oure room they had not cleand it!
Portiern tittar upp och ser lite rutinmessigt medlidande ut.
- ok?
- How can you give kees to a dirty room, isn't that agianst you policy!?
- Well... (han var så skönt seg) There are a lot of rooms to clean, we havn't got to yours jet...
Ja det var historien om hur en holländare på egen hand fick två indier att tappa talförmågan, något som jag anser vara skrivvärt, eloge till honom.
Under tiden baxade vi upp våra otroligt lätta väskor upp för en trappa som, jag tror också finns på lustiga huset på Grönan. Det var en utmaning hur som hellst. Fröken Fräken lyckades fånga en hiss men den rymde bara henne och två ryggsäckar. Väl uppe på rummet möttes vi av en fantastisk svalkande atmosfär, höga våningssängar och ett fönster med fantastisk utsikt.
Rummet var stort, högt i tak och med åtta våningssängar av metal som varken knaka eller flytta på sig. Ett badrum med badkar och en hall med spegel. Vad gällde rymlighet var det här en bra uppgradering från Botelet och bra mycket svalare än det första vandrarhemet. Under Trianon låg en kinaresturang som doftade kokt ris eller "lice" som jag hörde en kock säga när vi passerade. Resturangen gick ut en bit på baksidan och bland fläkttrummorna på taket gick det utmärkt att sitta och glassa lite i solen.
Så vi tände en splif, tog fram jordgubbarna och satte oss i en ring i doften av kinamat. Den stora trädgården som omgav resturangen gav oss en awesome oas i centrala Amsterdam. Våra namn blev sedan odödliga, inristade i en lufttrumma av Fröken Fräken och en spik eller vad det nu var.
Trianon, rum 115 väntar oss i framtiden
Kommentarer
Trackback
