Amsterdam kapitel 7b - Sömngående Sengångare
Sensation White börja lida mot sitt slut. Alla var stört trötta och vissa av oss somna med jämna mellanrum. En av dessa var eran trogne skribent som bevisat att män faktiskt kan multitaska, bara inte funktionellt.
När jag följde efter Chileno genom dansgolvet tillbaka mot resten av folket började det så smått att grumla tills sig framför mina ögon. Ögonlocken blev tyngre och jag somnade faktiskt gående. Det gick ju bra tills Chileno svängde och jag fortsatte rakt fram, jag vaknar ett par meter senare av att jag står och glor rakt in i fejset på en något förvånad men säkert lika trött människa med färgglatt hår.
Chileno han som tur var ifatt mig och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka. Väl i hamn vid ölkiosken slog jag ner mig brevid Fröken Fräken som inte hade den bästa av stunder. Vi var båda helt slutfestade och det dröjde inte länge innan våra huvuden lutade mot varandra...
En batong svävar i luften framför min näsa. Det är så härligt att sova så när man vaknar gör kroppen allt den kan för att få tillbaka en till drömmarnas land. Men den här batongen var ingen vanlig lördagmorgonillusion, i andra enden på den satt en hand som tillhörde en väktare.
- Jag har faktiskt drömt att jag svarat i telefon och när man vaknat till kunnat känna telefonen i handen tills man insett att det bara var en dröm, hjärnan är en jävel på illusioner. -
Batongen i alla fall tyckte att det här var ett dumt ställe att sova på och ville förflytta oss snarast möjligast, svin. Detta är ett återkommande tema, det är något med en sovande svensk som får holländare att sluta se orange och börja gnälla.
Som tur var stod inte resten av vårt crew inte så långt bort och kom till vår undsättning. Så var vi på väg tillbaka till bussen och likt de 10 000 spermierna som ville in i egget vinglar nu de 8 000, som aldrig kom fram, sakta hemmåt. Jag hoppas att jag, med min observationsförmåga använder den flitigare om jag skulle resa ensam, för jag hade inget minne av vart vi skulle eller hur bussen såg ut. Det var väl därför Chileno var reseledare.
Väl på bussen dröjde det inte länge innan Fröken Fräken och jag åter använde varandra som huvudkudde och hotellet uppenbarade sig snart för mina ögon. Klockan var sisådär 7-ish på morgonen, om en timme serverades frukost fram till 10, efter det skulle vi checka ut...
När jag följde efter Chileno genom dansgolvet tillbaka mot resten av folket började det så smått att grumla tills sig framför mina ögon. Ögonlocken blev tyngre och jag somnade faktiskt gående. Det gick ju bra tills Chileno svängde och jag fortsatte rakt fram, jag vaknar ett par meter senare av att jag står och glor rakt in i fejset på en något förvånad men säkert lika trött människa med färgglatt hår.
Chileno han som tur var ifatt mig och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka. Väl i hamn vid ölkiosken slog jag ner mig brevid Fröken Fräken som inte hade den bästa av stunder. Vi var båda helt slutfestade och det dröjde inte länge innan våra huvuden lutade mot varandra...
En batong svävar i luften framför min näsa. Det är så härligt att sova så när man vaknar gör kroppen allt den kan för att få tillbaka en till drömmarnas land. Men den här batongen var ingen vanlig lördagmorgonillusion, i andra enden på den satt en hand som tillhörde en väktare.
- Jag har faktiskt drömt att jag svarat i telefon och när man vaknat till kunnat känna telefonen i handen tills man insett att det bara var en dröm, hjärnan är en jävel på illusioner. -
Batongen i alla fall tyckte att det här var ett dumt ställe att sova på och ville förflytta oss snarast möjligast, svin. Detta är ett återkommande tema, det är något med en sovande svensk som får holländare att sluta se orange och börja gnälla.
Som tur var stod inte resten av vårt crew inte så långt bort och kom till vår undsättning. Så var vi på väg tillbaka till bussen och likt de 10 000 spermierna som ville in i egget vinglar nu de 8 000, som aldrig kom fram, sakta hemmåt. Jag hoppas att jag, med min observationsförmåga använder den flitigare om jag skulle resa ensam, för jag hade inget minne av vart vi skulle eller hur bussen såg ut. Det var väl därför Chileno var reseledare.
Väl på bussen dröjde det inte länge innan Fröken Fräken och jag åter använde varandra som huvudkudde och hotellet uppenbarade sig snart för mina ögon. Klockan var sisådär 7-ish på morgonen, om en timme serverades frukost fram till 10, efter det skulle vi checka ut...
Man måste älska mornar.
Kommentarer
Trackback
