liberateddude

Kaffet är kokat, sängen uppruffsad och täcket upp mot väggen. Laptopen ligger i knät och spinner som en kattunge, utanför faller tunna regndroppar och få spår finns kvar av vad som egentligen hände, natten till idag. Få språ förutom den här bloggen.

Epilog.
För lite drygt två månader sedan fick jag samtalet från Chileno, nått jidder om kommer du ihåg förra sommaren och så vidare. Amsterdam? Chileno fortsatte att förklare, det var folk från Dustin eller manpower eller jag vet inte. Amsterdam? Nånting om juli, jag var fortfarande uppe i de svenska alperna och lyssnade bara med halva örat men nu börja nånting ta form i min skalle. Amsterdam? 
Chileno skrek det yttligare en gång för dramatikens skull. AMSTERDAM! Du vet, horor hash och holländare. Allt som är nyttigt och bra för själen.


En tusen mils resa börjar med ett löfte på fyllan.

Förra sommaren hade jag och Chileno snackat om man inte skulle ta en sväng förbi Amsterdam för att kolla läget, betydligt mindre munväder än vad jag hade drömt om. Chileno tog och gjorde slag i saken och nu stod jag på Arlanda äir-pårt och mötte resecrewet.
(För er som är nya i min blogg, jag avskyr att man ska behöva känna folket för att förstå innehållet i vissa bloggar, därför använder jag smeknamnen vi gav oss istället för våra riktiga.)

Chileno, mannen som gjorde resan möjlig och vars urssprung ingen kan gissa.
JM, reseledaren vars affro inte gick att ta miste på.
Lesslie, med ett hjärtvärmande fnitter
Kaptenen, Som rodde vårt sjunkande hotellrum i hamn efter en stormig hemmakväll.
Fröken med hatten, vars läppar alltid smakar muffins.
Och så jag själv, the dude, eran trogne skribent som aldrig tvekar innan han tar sista kakan från fatet.

Samtliga namn kommer att förklaras, detta är inte över, det har... faktiskt inte ens börjat.

Okej... Arlanda, plan, dricka, taxi, nyckel, dörr och så var vi i färd med att packa upp på vårt första vandrarhem. Rummet var enkelt, avsmalnat och nånstans mellan 40 och 50 grader varmt så länge inte solen låg rakt på fönstret. Vi skulle tillbringa två nätter här, sen hade vi natt till på en båt strax utanför amsterdam och så yttligare en natt i huset brevid, sista natten tänkte vi att den skiter vi i för planet går 7 på morgonen.

Amsterdam är en så underbar stad, arkitekturen som finns i här finns inte nån annan stans, och det av goda skäl för husen lutar lite gulligt mot varandra. I Amsterdam betalade man nämnligen mindre bostadsskatt ju smalare huset var, för att få plats med så många som möjligt. Hur högt och djupt det var det samma. Så när sankmarken som Amsterdam är byggd på börjar ge vika, efter en sisådär 4 - 5 kilo, börjar husen så smått att sära på sig och luta utåt gatan, eller stöder balkongerna på huset brevid.

Vi bekantade oss med kvarteret och hittade vårt hjärta i Van Gogh's museets park, en stor gräsplats med slumpmässiga trädlundar som gav skugga till de som behagat decka i närheten. Spårvagnarna gled runt som rörpost genom hela staden och om man ville kunde man skita i att betala, Holländare lever efter principen, vi gillar alla som inte är otrevliga, så snälla lyd våra lagar eller vi kommer att sucka ljudligt bakom ryggen på dig. Underbart folkslag.

Kanalbåtarna körde sitt egna race och det fanns väl normer och väjningsplikter där också, även om det inte var synligt för mig. Kanalerna går som ringar i vattnet ut från centralstationen och delar upp hela staden i ett slags kastsystem, ju färre ringar du har till tåget, ju rikare är du.

Vi har helt tagna av kulturen och storsade runt i tron om att nu, nu kunde inte bli bättre.

Då kom JM...