Viva la frans! II
Tja igen! Jag befinner mig i Val Turance, Frankrike. På en bar mitt i byn. Med två polare och en zombie. Vi satt i godan ro med glada vänners lag och väntade på flygbussen. Som inte stod där den borde. Men det rörde inte oss så mycket, att Isac smalt snö bara han såg på den var lite mer oroande. Guiderna övertygade oss om att det var lugnt, den kommer närsomhelst. När närsomhelst kommit och gått var vi övertygade om att guiderna inte var övertygande nog.
Nu var vi uppåt femhundra ungdomar från flera hotell som stod på torget. Ingen visste vilken buss de skulle med, ingen visste när en buss skulle dyka upp... man kan nog säga att det inte var mycket som vi visste. Men håll humöret uppe, shit may happen, men shit ordnar sig också.
Plötsligt dök tre stora fina bussar upp och det var som att kasta in en pizza i en myrstack. Alla skulle på alla bussar och vi slängde in all vår packning i en av dem. Sen tog vi fyra platser medans Benny kollade om vi faktiskt var på rätt buss. Jag kommer inte ihåg om det fanns nån "rätt buss" men vi fick sitta kvar.
Jag pustar ut och lutar mig mot rutan, där nere står en arg fransman i uniform. Jag skrattar för mig själv och tänker, tror han att vi är illegala flyktingar eller. Sen tittar jag närmare på hans uniform och inser att det är vår chaffis. Nu plötsligt blev hans temperament lite mer angeläget. Det som följer, läses på egen risk.
Den jävla idioten börjar kasta ut våra väskor! Tydligen tyckte han att vi inte packat bra nog, och han har antagligen rätt... men vafan. Men paniken lägger sig igen då han packar om dem... med stor aktsamhet och vårdnad. Efter att ha lekt tetris med våra värdesaker börjar vi åka. Produktplacering i all ära, men Ipod räddade mitt liv den dagen. De tio minuters sömn jag fick i lugn och ro räckte precis till att hålla stubinen lite längre.
Jag sträcker lite på mig och tittar ut genom fönstret igen. Det är svart, natten har kommit och vi borde ha minst en timme kvar innan vi är framme vid flygplatsen. Så plötsligt passerar en vägskylt med ett flygplan på och en avtagspil, hoppet stiger men... Vi svänger inte. Kanske det är fel.. nej det låter inte klokt. Som en spik i huvudet hörs då från högtalaren: "Ursäkta är det nån på bussen som talar franska?"
Språk är alltså inte en merit om man ska bli guide, det ökar ju arbetsmöjligheterna. Dock så betyder det att vi är körda, hårt. Turen vänder lite då det visar sig att en tjej inte sov under högstadiet och lyckas få fram att han ska bara åka och byta buss, för att lastluckan är trasig.
Jahaa så vi... snacka om att alla var som vandrande landminor. Men den ljusa sidan var att man fick sträcka på benen och lätta på blåsan. För som grädde på moset, funka ju inte muggen. Så vi låter chaffisen lasta om och ockuperar nästa buss. Nu var det som så att nån amatörturist hade gått och brytit nånting. Detta ljushuvud hade nu tydligen tröttnat på att sitta inklämd och tagit upp mer än sitt säte. Så jag låg i gången...
En timme kvar tills flygplatsen... 59 minuter kvar tills... zzz
