liberateddude

Kl var sju på morgonen, vädret hade ändrats drastiskt och vinden hade nu vänt. Trotts att vi var helt nyvakna och inte redo för kroppsarbete skyndade vi oss ändå att få in all packning under en pressenning. Bara några minuter senare började det regna. Vi gick tillbaka in i tälten och somna om, vi behövde inte paddla vidare föräns vid lunchtid. Vid tio på morgonen kom den första blixten, vafan... Oskan mullrade som om man låg under ett tåg. Det som verkade som bara lite irriterande duggregn har nu fått oss strandade på en öde ö, utan namn mitt i stockholms skärgård. Och vad som var tänkt att bli den idylliska familjesemestern har nu blivit en mycket bättre historia.

Som många av er inte vet så brukar jag, min familj tillsammans med en annan familj paddla, årligen. Detta har pågått sen jag var 8. De senaste åren har vi stigit några svårighetsgrader och paddlat fors och nu i år, havskajak. Havskajaken är konstruerad så att man sitter i en sittbrunn med ett kappel, ett slags vattenskydd som man trär runt sig. Packningen stuvass in i andra "brunnar" så att allt ska vara så torrt som möjligt. Det funkar väl så länge packningen stannar i kajaken i alla fall. Sekunden du lyfter ur den blir den genomsur tillsammans med alla kläder du har på dig. Normalt brukar man paddla i badbraller, för att lapa sol och sen bara kantra när man känner för att kliva ut. Men tack vare årets sommarväder blev det fliströja med regnjacka tack som fan.

Vi begav oss tidigt fredags morgon. Jag bjöd med Dogge, min framtida rumskamrat, för att föräldrarna tyckte att det var en bra idé. Personligen tyckte jag det lät som att han precis hade friat till mig och nu skulle träffa mina föräldrar för första gången. Och att vi delade tält gjorde väl inte saken mindre skrattretande, men nog bög-skämt, jag låter er hitta på era egna. Dagen börjar med att jag och Dogge fick i uppdrag att åka till centrum, jula, rusta, ö b sen tillbaka till centrum och sen till lidel. Innan vi helt förberädda på allt förutom det vi faktiskt råkade ut för.
Stället vi skulle paddla ifrån hette Gräddö, ligger i Norrtälje och är en lite småmysig hamn med en grusig parkeringsplats komplett med p-bot och allt. Vi fick precis plats i fyra kajaker, varav en var en var enmanna. Eftersom vi var förberädda på fint väder bestog packningen till 70% av öl, vin och sprit. Jag såg oss som systembolagest sjöräddning, för de kobbar där infödingarna fortfarande inte var frälsta.

När vi då väl kom i kajakerna tog det inte lång tid innan vi skulle gå ur dem för att slå läger och äta middag. Och BK har rätt, grillat är godast, gärna över öppen skogsbrand. Vi slog läger på på en ö som hette Lidö, en fet ö strax utanför fastlandet. Alla ni som badat och surfat på stenarna vid översjön skulle ha fett roligt här med, halt som satan och iskallt i vattnet. Vinden blåste direkt kallvatten in från havet, nog för att ge en krok och träben. Eftersom det brinner så bra i skogen och klipporna sprängs gjorde vi en egen liten eldstad ovanpå en ring av stenar. Inte långt efter att ha trätt upp korvar på vässade grenar kom en den lokala gnälltanten åkande och skulle minsan visa oss amatörkampare hut. Men som tur var var det hennes gubbe som körde och han såg på en gång att vi var fler och starkare, klok man. Dagen efter började lite segt, jag och Dogge var ivriga att få fortsätta paddla men dödade tiden med att döda fisk. Ett bottennapp skickade ut Dogge till midian i havet, vilket gav mig ett utmärkt tillfälle att träna på mina mack-kast. Men schi fick jag när en kajak behövde räddas. Det var så sviningt halt att den likt en två smet undan under morsan i den andra familjen och någon behövde stå i vattnet för att hålla i den.

Vi är väl hyffsat ärfarna paddlare och hade inga problem med att komma bort, vi hittade flera idylliska campingplatser och sista natten gav lovande väder om morgonen därpå. Farsan var först med att få motsattsen bevisad. Efter att ha somnat vid den perfekta lutstenen som värmdes av brasan - m.a.o han däcka efter kräfskivan - blev han väckt kl 7 av det blåste som satan. Då blixten slog ner var vi strandade, att paddla i blixar är ganska illa om blixten skulle slå ner nära kanoterna. Glasfiber leder väl inte ström så bra men smälter ganska duktigt och det har jag hört ska göra ont som fan. Stormen avtog väl nån gång vid 3, halv 4 och vi kunde fortsätta hemmåt. Dränkta som vi var tänkte vi att om vi paddlar duktigt kan vi snurra runt lönnskär och tillbaka till fastlandet vid tjocköfyren. Men nej inte det...

- Men jag ser ju fyren, lidö måste vara ditåt i så fall!

- Ah men vi ska ju svänga vänster då!

- Ja men det där är ju helt om!!

- Vem fan är det som pratar? jag ser inte ett smack...

- Kolla, vi ska rakt fram!

- För dig eller mig!?

- Men tjockö är ditåt!... väl!?

- Den här dimman gör mig tokig, nån som ser en ö?

- Jag gör! Nej vänta det var en skärgårdsbåt...

- Vem tog med kompassen!?

- Gjorde inte Du det?

- Fick vi nån?

- Men vafan...

- Jag paddlar i land där borta och frågar vart fan vi är...

Den feta tjockan, som är dimma på sjö-iska lättade i tid till att jag kunde konstatera att ingen var hemma. Det var i och försig inte så konstigt eftersom det var en färjebrygga och inget hem. Men vi kunde i alla fall läsa att vi var på en liten liten ö nedanför tjockö. Vilket betydde att vi mitt i dimman svängt 170 grader och en resa som skulle ta två timmar tog fem. Ingen kantra, inget blev förlorat... allt som igentligen hände var att min brorsa missa levlingstid på Wow och jag slica upp mina tår.